Valrörelsen har börjat, och med den tyvärr även försöken att vilseleda väljarna. Som ett led i sin kampanj inför valet hävdar socialdemokraterna att 25 000 jobb har ”försvunnit från välfärden”. Siffran grundar sig på statistik från SCB:s s k arbetskraftsundersökning.
Enligt denna statistik har antalet anställda i kommunerna minskat med cirka 30 000 personer 2008-2009, varav cirka 16 000 fasta tjänster. Vart har då alla dessa personer tagit vägen? Jo, många av dem har övergått till privat verksamhet, det vill säga de utför precis samma jobb, finansierat med samma skattepengar men för privata företag. Enligt SCB har antalet anställda i privata vårdföretag 2006-2009 ökat med – tänka sig – över 30 000 personer.
Statistiken är inte lätt att tolka, men klart är i alla fall att det inte har ”försvunnit” 25 000 jobb. Detta påstående är direkt vilseledande och bygger på en i bästa fall selektiv tolkning av statistik.
Att politiker vrider och vänder på statistik så att den ska passa deras syften är i och för sig inget nytt. Mer intressant är då de intentioner sådan manipulation vittnar om. Och här ligger det stora problemet med det socialdemokratiska statistikfusket.
Drygt 100 000 personer jobbar idag i landets cirka 13 000 privata vårdföretag. Samstämmiga undersökningar visar att de är mer nöjda med sina arbetsgivare än de som utför samma arbete – för samma skattepengar – i kommuner och landsting. Närmare 30 procent av alla läkarbesök i Sverige sker hos en privat vårdmottagning, dessa patienter är mer nöjda än de som besöker en offentlig vårdinrättning.
Den privata vårdsektorn i Sverige gör en mycket viktig insats. Utöver att anställda och patienter är mer nöjda än hos det offentliga lyckas många vårdföretag dessutom göra vinst på sin verksamhet, och på så sätt investera i ännu mer bra verksamhet som skapar ännu fler jobb. Detta trots att de inte har bättre – utan snarast sämre – ekonomiska villkor än den offentliga vården.
Men i den socialdemokratiska kampanjretoriken är detta inget att fästa sig vid. Där räknas rentav de privatanställda välfärdsarbetarna som att deras jobb ”försvunnit”, om det kan bidra till att göra en valtaktisk poäng.
Ett sådant synsätt säger inte bara något om synen på fakta, utan avslöjar en misstro mot den insats som svenska företagare gör varje dag för att göra den svenska välfärden bättre.
