Fler än var femte väljare (22 procent) uppger att de kan tänka sig att rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet 2010. Samtidigt uppnår partiet bara någon enstaka procent i opinionsmätningarna. Här finns med andra ord en stor grupp potentiella piratpartister som ännu inte tagit steget. Visst kan man förstå att detta ömsom skrämmer, ömsom lockar, de etablerade partierna.
Många partier, från höger till vänster, försöker nu utveckla en ”ny politik”, för att möta denna situation. Och nog finns skäl för partierna att se över sin politik vad gäller upphovsrätt och integritet på nätet. Men någon mer radikal piratopinion finns knappast. Istället är svenska folket mycket pragmatiskt i dessa frågor. Det gäller även Piratpartiets egna sympatisörer.
En undersökning som Svenskt Näringsliv låtit Novus Opinion genomföra ger en annan bild av partiets sympatisörer än den som normalt beskrivs. Medan partiet driver en starkt principiell, närmast fundamentalistisk linje är deras sympatisörer tydligt pragmatiska.
Visst finns en kritik av det nuvarande regelverket för upphovsrätt. 74 procent av dem som kan tänka sig att rösta på Piratpartiet (PP) tycker regelverket behöver ”moderniseras”, men det tycker å andra sidan 69 procent av övriga partiers sympatisörer så det är knappaste så radikalt. Hela 81 procent av PP-sympatisörerna tycker samtidigt det är viktigt att upphovsmän kan ta betalt för sina verk.
Grunden för det stöd PP har gäller framförallt synen på icke-kommersiell fildelning, som 57 procent av PP-sympatisörerna vill legalisera jämfört med endast 22 procent av andra partiers sympatisörer. 71 procent av sympatisörerna upplever också sin integritet på nätet vara hotad, en känsla som bara delas av 23 procent av de som sympatiserar med andra partier. I dessa två frågor ligger partiet väl i linje med sin opinionsbas.
Desto större är klyftan mellan partiet och sympatisörerna vad gäller frågor om integritet ”utanför” nätet. I de flesta integritetsfrågor har PP-sympatisörerna ungefär samma syn som andra partiers sympatisörer. Hela 84 procent av dem tycker t ex att alla brottslingar borde DNA-registreras. Det mer extrema kravet på DNA-registrering av alla medborgare (!) har stöd av 35 procent av PP:s sympatisörer.
Den av Piratpartiet ofta hårt kritiserade kameraövervakningen på allmän plats vill 48 procent av deras sympatisörer rentav utöka ytterligare. Hela 38 procent av PP-sympatisörerna vill generellt ”öka övervakningen av medborgarna för att ge ökade möjligheter att komma åt grov brottslighet”. Visst finns ett ännu större stöd hos andra partiers sympatisörer för denna typ av förslag, men det är ändå slående att Piratpartiets sympatisörer ser så olika på integritet i andra sammanhang än på nätet.
Allra tydligast är dock klyftan vad gäller patenträtten. Piratpartiet vill som bekant att patentsystemet avskaffas, något endast fem (!) procent av deras sympatisörer instämmer i. Tvärtom uppfattar många av partiets sympatisörer att både läkemedelspatent (55 procent) och mjukvarupatent (33 procent) är nödvändiga.
På punkt efter punkt framträder en bild av Piratpartiets sympatisörer som pragmatiska kritiker snarare än radikala samhällsomstörtare. Det råder ingen tvekan om att det finns en stark opinion för en successiv reformering av regelverket kring upphovsrätten, inte heller att det finns en utbredd oro för att bli övervakad på nätet. Men någon stor oro för integritetsintrång ”utanför” nätet kan man inte tala om, och patent uppfattas som en självklarhet.
Piratpartiets framgångar har satt fingret på ett antal områden där politiken inte hängt med i den tekniska och opinionsmässiga utvecklingen. Men i allt väsentligt är PP-sympatisörerna som svenska folket i övrigt: de är beredda att acceptera vissa begränsningar i integriteten för att bekämpa grov brottslighet, de tycker den som skrivit en låt eller gjort en film ska kunna ta betalt för den, och de inser att om inte nya läkemedel kan patenteras kommer färre läkemedel att utvecklas.
Svenska folket är ett pragmatiskt släkte, även de som seglar under piratflagg.
