Ur arkivet:
Detta är en reklamkampanj från 2007.

Det var en gång en liten röd höna. Rätt som det var, när hon pickade i marken, hittade hon några vetekorn. Hon ropade till alla de andra djuren på gården: ”Om vi hugger i tillsammans och planterar det här vetet kommer vi snart att kunna äta gott bröd”. ”Räkna inte med mig”, svarade kon. ”Inte med mig”, svarade ankan. ”Inte med mig, heller”, svarade gåsen. ”Då gör jag det själv då”, sa den lilla röda hönan. Och det gjorde hon.

Vetet växte sig frodigt och blev moget för skörd. ”Vem vill hjälpa mig att skörda vetet?”, frågade den lilla hönan. ”Inte jag”, svarade ankan. ”Det är rimligen inte mitt bord”, sa grisen. ”Det är under min värdighet”, sa kon ”Det passar inte min befattningsbeskrivning”, sa gåsen.

Sedan blev det dags att baka bröd. ”Det är kvalificerad övertid”, sa kon. ”Jag har ingen auktorisation för sånt”, sa grisen. ”Förbjudet av min fackförening”, sa gåsen. ”Det blir bara skatt”, sa ankan. ”Då gör jag det själv”, sa den lilla röda hönan. Och det gjorde hon.

Hon bakade fem limpor bröd och visade de andra djuren. Nu blev det ett fasligt oväsen på gården. Alla djuren ville ha, ja de krävde en bit. Men den lilla röda hönan tyckte att hon slitit så och nu ville hon njuta sina bröd i lugn och ro. ”Övervinster”, brölade kon. ”Själviska egoist”, kvackade ankan. ”Tag brödet i skatt”, krävde grisen. Och alla djuren började vifta med plakat och krävde solidarisk fördelning av bröden och att ingen ska kunna göra vinst på att baka bröd.

Bonden, som sett alltihop, grep in. ”Du får inte vara självisk, lilla höna. Se på alla de andra här på gården, det är mitt ansvar att fördela de här bröden rättvist”, sade han. ”Men...men...”, sade den lilla röda hönan, ”jag har ju slitit ihop till bröden själv.” ”Just det”, sade bonden. ”Det är det fina med friheten här på

gården, vem som helst får jobba så mycket hon vill. Vi ska ha fri företagsamhet – i kontrollerade former! Det ska du vara glad för, det finns gårdar där du hade fått ge allt till mig. Här tar jag ingenting, ett bröd får du behålla själv – tillsvidare i alla fall – och de andra fyra lägger vi in i den gemensamma visthusboden, som jag fördelar till de andra ur. Det här är en riktig välfärdsgård”, förklarade bonden, som blivit riktigt entusiastisk av sitt tal.

Och så blev det. De fyra bröden fördelades ur visthusboden. Fast två bröd hann tyvärr mögla och kon sålde sin bit svart till grisen. Sedan levde djuren lyckliga i alla dar. Men de undrade ofta varför den lilla röda hönan aldrig bakade fler bröd.