Treschow: "Låt oss glädjas åt de stora företagens framgångar"

Debatt |  Michael Treschow svarar i Dagens Industri. Läs hela ursprungstexten här.

Det är viktigt att den svenska debatten framöver förmår hålla isär de stora globala företagens vinster och ersättningar från för samhällsekonomin avgörande lönerörelser, skriver Michael Treschow.

Låt oss glädjas åt de stora företagens framgångar – inte se dem som ett problem

Två företagare initierade i Svenska Dagbladet den 10 december en debatt om styrelseersättningar och den kommande avtalsrörelsen och den koppling som de menade finns. Företagarna ställde även direkta frågor till mig.

Jag svarade tre dagar senare och beskrev den oro jag känner över det uppdrivna ton- och kravläget och menade - och menar - att det i sak inte finns en motiverad koppling mellan, å ena sidan, styrelseersättningar eller chefslönearrangemang i de större företagen och avtalsrörelsen, å den andra.

I den efterföljande diskussionen har det från olika håll framförts att det visserligen är korrekt - att det inte finns någon sådan koppling i sak - men att det ändå finns ett "psykologiskt" samband.

Det är just här problemet ligger och det är just därför det är så viktigt med en bred diskussion kring dessa frågor – inte minst med tanke på att vi står inför den största avtalsrörelsen på länge parallellt med att många storföretag vinstmässigt går mycket bra i denna fas av konjunkturcykeln.

Snart kommer årsredovisningarna att presenteras och bolagsstämmosäsongen att inledas. Då är det viktigt att, å ena sidan, kunna hålla isär det löneutrymme som finns i Sverige och å andra sidan de resultat och ersättningar som präglar de stora bolagen. Det gäller särskilt som de stora företagens verksamhet i andra länder har vuxit kraftigt på senare år och av allt att döma kommer att växa snabbt även framöver.

Grundproblematiken är att många av de stora ”svenska” företagen är inte längre är svenska som vi ofta tänker oss. Under senare decennier har en dramatisk omvälvning skett och denna globalisering av de stora börsföretagen kan illustreras på flera sätt.

En första indikation är att ägandet av de stora företagen har, så att säga, ”flyttat ut”. Det utländska ägandet har ökat kraftigt på bara några decennier. I genomsnitt ägs svenska börsföretag till omkring 40 procent av utländska intressen. I vissa företag är ännu så länge denna ägarandel väsentligt mindre, men i en del fall ägs ”svenska kronjuveler” helt av ”icke-svenskar”. De stora personbilstillverkarna är exempelvis helägda av Ford och GM för att bara ta två exempel. Det mesta tyder också på att denna utveckling med en globalisering av ägandet kommer att fortsätta.

En andra indikation är att produktion och försäljning mer och mer sker i andra länder än i Sverige. År 1987 sysselsatte exempelvis svenska företag, som hade dotterbolag i andra länder, ungefär en miljon personer i vårt land mot endast knappt en halv miljon personer i andra länder. Ungefär två tredjedelar var alltså anställda i Sverige. Idag är proportionerna de omvända. En tredjedel eller drygt 500.000 jobbar i Sverige medan två tredjedelar eller ungefär en miljon arbetar åt dessa företag i andra länder.

Även här tyder det mesta på att globaliseringen kommer att tillta. Det är nog en inte alltför djärv gissning att säga att det framöver kommer att bli fler och fler utländskt anställda och färre och färre som är anställda i de svenska delarna i dessa företag.

Men bilden blir ännu mer omvälvande om man betänker att hela värdekedjan håller på att spjälkas upp och fler och fler underleverantörer används, något som inte fångas in när man mäter omvärldsberoendet i termer av antalet egna anställda inom en koncern.

Komponenterna till exempelvis en Volvo S40 (se bilden nedan) kommer numera från många delar av världen - från underleverantörer och företag som inte alls är direkt kopplade till Sverige eller för den delen den svenska avtalsrörelsen.

Allt detta ger en indikation på att vinsterna som de stora svenska börsföretagen redovisar inte uteslutande – och i del fall inte alls – härstammar från Sverige och alltså kan ligga till grund för den svenska avtalsrörelsen. Inte heller styrs eller drivs dessa företag uteslutande av svenskar, vare sig vi talar om styrelser, ledningar eller nyckelmedarbetare.

Det finns med andra ord ingen saklig koppling mellan en hel del ersättningar i dessa bolag och den svenska avtalsrörelsen. Eftersom den ”psykologiska kopplingen” uppenbarligen finns – även om man ser till kommentarer som fällts av en hel del näringslivsföreträdare i den senaste debatten – finns behov av stor pedagogik framöver. Exempelvis kommer årets bolagsstämmosäsong, som sammanfaller med avtalsförhandlingarna, att kräva att redovisningen av vinster och olika ersättningar blir så begriplig som möjligt så att man i största möjliga utsträckning undviker sådana i sak felaktiga men måhända psykologiskt motiverade sammankopplingar.

Den globala bilen - Volvos underleverantörer till S40-modellen kommer från hela världen.

Det som då krävs är inte bara en redovisning av överväganden och tekniska lösningar för olika ersättningsmodeller utan alltså även att dessa sätts in i sitt större sammanhang. Jag vill därför nu vädja till mina kollegor i näringslivet om denna typ av pedagogik framöver.

Jag tror att det är viktigt att den svenska debatten framöver förmår hålla isär de stora globala företagens vinster och ersättningar från för samhällsekonomin avgörande lönerörelser.

Jag ställer mig ofta frågan: Borde vi inte glädjas över att Sverige förmått hålla kvar en så stor andel av de större företagen ? Även om de numera ägs till en växande andel icke-svenskar och både producerar och tjänar sina pengar på den globala marknaden utanför Sverige så har många alltjämt Sverige som sin skattemässiga hemvist och är noterade på Stockholmsbörsen. Det är såvitt jag kan förstå en stor fördel, inte något som vi ska se som ett problem. Och borde vi inte istället på olika sätt söka attrahera fler av de globala företagen till Sverige ?

I de många reaktioner jag fått har funnits ett tydligt tema: måhända ska utländska chefer eller utländska styrelseledamöter betalas bättre - men svenska chefer eller svenska styrelseledamöter ska hållas tillbaka. Jag tror inte det är ett resonemang som är förenligt med välskötta, stora och globaliserade, men svenskbaserade börsbolag.

Jag pekade också i mitt svar till de båda företagarna på den snabbt växande betydelse som riskkapitalföretagen (private equity) fått på den svenska chefslönemarknaden. Den som verkar där slipper att utsättas för det mediala gatlopp som hör samman med att vara chef i ett börsbolag. Jag tycker det är en utveckling som inger betänkligheter, men jag ser ingen annan lösning på denna diskrepans annat än att chefslöner i börsbolagen hanteras på ett mindre uppjagat, mera sakligt sätt.

Självklart har ägare och ledningar ett stort ansvar för att så nu sker. Mötet med verkligheten kommer om någon månad

Det sägs ibland att näringslivet inte deltar i debatten. De senaste dagarna har i sanning inte bekräftat den tesen. Jag har fått många goda råd som jag ska ta fasta på. Det ibland något uppdrivna språkbruket i en del kommentarer väljer jag att skriva på mediernas konto.

Jag har en lång erfarenhet från lednings- och nu också styrelsearbete i några av våra mest internationella bolag. Med all respekt för en del av de goda råd jag fått tror jag att jag har mer praktisk erfarenhet av hantering av dessa ersättningsfrågor än de flesta. Jag kan försäkra att det är mycket arbete och stor noggrannhet bakom dessa ersättningsbeslut.

Avtalsrörelsen får inte bli ett sökande efter "Svarte Petter". Att göra några börsbolags styrelser och topptjänstemän till de som får bära huvudansvaret för en avtalsrörelse som urholkar konkurrenskraft och motverkar jobbskapande har uppenbart en del kommentatorer nu tagit som sin uppgift. Jag hoppas att sunt förnuft ska råda - där precis som i de överväganden som görs i ersättningsfrågor. Ingen ägare vill dela ut mer till någon anställd eller styrelseledamot än vad som är sakligt motiverat.

Trots att jag själv fått stå i skottgluggen en hel del tror jag att detta varit en nyttig debatt. Jag ser gärna att media ägnar mera uppmärksamhet åt den problematik jag pekar på.

Från media har jag givetvis blivit ombedd att besvara inlägg och kommentarer från olika håll. Sådant roar mest journalister som vill berätta om interna strider i näringslivet. Jag ar därför valt att vara återhållsam med mina kommentarer och kommer att vara så även fortsättningsvis.

Svenskt Näringsliv har 55 000 medlemsföretag – varav de allra flesta är hårt arbetande små- och medelstora företagare. Det är deras arbetsvillkor och den miljon medborgare, många unga, som nu står utanför arbetsmarknaden som avtalsrörelsen handlar om. En del företrädare för mindre företag har vänt sig till mig med sin oro över vad villkoren för en del storföretagsledare ska betyda för avtalsrörelsen. Jag förstår deras oro. Det är viktigt att deras verklighet redovisas och lyfts fram. Den får inte sammanblandas med hur det ser ut för de stora globala företagen. Jag vill behålla så många som möjligt av dessa i Sverige - gärna med svenska chefer.