Det är allvarligt att det nu sprids uppgifter i medierna om löneökningar som till och med skulle vara lägre än vad man har kommit överens om i avtalen. Konjunkturlönestatistiken innehåller många fallgropar, så många att den kommer att revideras tolv gånger innan det slutliga resultatet för 2007 är fastställt. I det goda arbetsmarknadsläge som vi nu befinner oss i sker det ett stort tillflöde av arbetskraft i företagen. Då är statistiken närmast oanvändbar som mått på hur stora löneökningarna har blivit till följd av de löneavtal som träffades 2007.
Svenskt Näringslivs strukturlönestatistik, som mäter september månad 2007 i förhållande till motsvarande månad 2006, visar löneökningar på 3,7 procent för arbetare. Men inte heller den statistiken tar hänsyn till alla strukturförändringar. Mäter man förändringarna för identiska individer visar statistiken på löneökningar för arbetare på 4,72 procent och för tjänstemän på 4,90 procent. Med tillägg för arbetarna för höjda pensionspremier på cirka 0,2 procent är ökningen densamma som för tjänstemännen – alltså närmare 5 procent.
Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer hade ett kostnads- och ett strukturmål för avtalsrörelsen 2007 som innebar att kostnadsökningarna åtminstone skulle innebära bibehållen internationell konkurrenskraft. Strukturellt ville vi förändra lönebildningen i riktning mot mer av decentraliserad och lokal lönebildning. Om det inte finns ett lokalt inflytande över lönesättningen förhindras en produktivitetsfrämjande lönebildning. Den riskerar att enbart bli kostnadsdrivande. När det gäller uppfyllelsen av kostnads- och strukturmålen innebär årets avtalsrörelse ett misslyckande för Svenskt Näringsliv och dess medlemsorganisationer. Mot bakgrund också av att den internationellt konkurrensutsatta industrin denna gång inte kan sägas ha blivit lönenormerande har målsättningen om en väl fungerande lönebildning inte uppfyllts.
Medlingsinstitutet vill i sin årsrapport inte gå så långt – trots att man konstaterar att den tidigare gynnsamma produktivitetsutvecklingen har stannat av och att konkurrenskraften ”väcker farhågor”. Man noterar också att lönebildningen har centraliserats med mer av individgarantier än tidigare. Därtill har man gjort en mycket gedigen analys av hur vissa fackförbund frekvent använder varsel och stridsåtgärder som påtryckning.
Men Medlingsinstitutet vill inte sätta ner foten i frågan om vi har en väl fungerande lönebildning eller inte. Resultatet blir att man på ett märkligt sätt blir stående mitt i steget. Informationsvärdet av en sådan vacklande hållning blir till sist ganska lågt.
