LO:s avtalssekreterare Per Bardh och Elektrikerförbundets förhandlingschef Ronny Wenngren försöker måla upp en bild där Svenskt Näringsliv manar till försiktighet av taktiska skäl, för att spela ner förväntningarna på avtalsförhandlingarna (Di Debatt 4/11). Man undrar vilken tilltro de då har till de svenska löntagarnas förmåga att ta till sig de rapporter som dagligen sköljer över oss om läget i Europa. Bardh och Wenngren beskriver Sverige som en isolerad ö, oberoende av utvecklingen i andra länder, när det är ett faktum att vi med vårt exportberoende är ett land som omedelbart märker av globala konjunkturförändringar.
Varför lyssnar inte LO på företagens egna bedömningar? Floden av kvartalsrapporter den senaste tiden har talat sitt tydliga språk. Billerud noterade ”osäkerhet avseende efterfrågan”, Södra Timber uttalar att ”produktionskapaciteten måste anpassas till den lägre efterfrågan”, Scania iakttog att ”efterfrågan på fordon bromsar in” och Sveaskog observerade att leveransvolymerna minskade med 9 procent. Budskapen är entydiga. Menar LO att dessa företag också bara vill skrämmas, att de inte menar allvar?
Det är ett faktum att orderingången minskar och marginalerna viker för många svenska företag. Det är smärtsamt att inse detta. Det är svårt att ta ansvar. Extra svårt när man precis har gjort det. Men det finns inget alternativ.
Att LO tog ansvar för landet i 2010 års avtalsrörelse kan ingen ta ifrån dem. Det är de värda respekt för. Men det hjälper inte nu. Det går inte att skörda när marken är frusen. LO måste fortsätta att ta ansvar. För löntagarnas skull. För Sveriges skull. Inte för Svenskt Näringslivs skull.
I våras var den stora oron för den ekonomiska utvecklingen att lönehöjningarna skulle bli för höga och därmed dämpa den då prognostiserade tillväxten. LO:s krav, som bara i lön medför lönehöjningar på nästan 5 procent och därtill krav på andra förbättringar som skulle öka kostnaderna till över 6 procent, uppfyllde dessa farhågor väl. Det var allvarligt, men det ter sig näst intill orimligt att LO ligger kvar med samma krav samtidigt som alla ekonomiska bedömare, inklusive fackets egna, i snitt mer än halverat tillväxten till en nivå på 1-1,5 procent, riktig lågkonjunktur.
När Bardh och Wenngren pläderar för höga nominella lönelyft i syfte att dels ge en signal till löntagarna om att det ekonomiska läget är positivt och dels skapa ett utrymme för konsumtion så är det en argumentation med klara drag av verklighetsförvanskning, eller som en av morgontidningarna beskrev LO:s resonemang, en voodoekonomi. Vem tror de att de lurar? Vem ska tro på att man bäst släcker en eld med bensin?
LO reflekterar inte över hur orimlig tanken är i ett land där mer än hälften av allt som produceras säljs utanför Sveriges gränser. Med andra ord ska exporterande företag som möter en svag efterfrågan höja sina kostnader för att hålla efterfrågan uppe på hemmaplan? Ett bättre sätt att slå ut exporterande företag är svårt att se.
Man ska också komma ihåg att reallönerna har ökat kraftigt under de senaste 15 åren, även under krisåren 2009/2010. Problemet är att oron för ekonomin håller tillbaka konsumtionen, vilket ytterligare skulle spädas på med höga löneökningar som riskerar att förvärra arbetslösheten i ett läge där fler borde få chansen att komma tillbaka till jobbet.
En löneutveckling i otakt med ekonomin såg vi under mitten av 1990-talet. Effekten blev ett förstärkt utanförskap och högre arbetslöshet.
Det är det som är verkligheten bakom Bardhs och Wenngrens argumentation.
