Våra prioriteringar i avtalsrörelsen 2011/2012

Nej till låglönesatsningar som skapar högre lönemurar

Sverige har tillsammans med Norge den mest sammanpressade lönestrukturen i OECD. Ett stort problem på den svenska arbetsmarknaden är den höga arbetslösheten bland människor med bristande utbildning, erfarenhet och kompetens. En orsak till att många okvalificerade står utanför arbetsmarknaden och inte kan konkurrera om de jobb som finns är att låglönesatsningar gör det för dyrt att anställa dem. Låglönesatsningar tar bort förutsättningarna för enklare jobb.

Lönen till en anställd måste kopplas till värdet av den utförda arbetsinsatsen. Arbetsinsatsen från den som har begränsad kompetens och erfarenhet ger mindre än insatsen från en mer kunnig och rutinerad medarbetare. Lön bör därför kopplas till kompetens, ansvar och prestation.

Det behövs en rimlig lönespridning med en ökad spännvidd mellan de lägsta lönerna och lönenivåerna för de som är mer erfarna och kvalificerade. Det är rättvist att den som lär sig mer, utför svårare arbetsuppgifter och tar större ansvar får bättre betalt.

Den så kallade solidariska lönepolitiken – vars främsta hörnsten är låglönesatsningar – är en osolidarisk sysselsättningspolitik som leder till ökad arbetslöshet. Höjda lägstalöner innebär att många inte kommer att få någon lön alls eftersom jobb försvinner då arbetsgivare inte längre har råd att anställa.

I kombination med höga marginalskatter ger en utjämnad lönestruktur låga drivkrafter för människor att vilja utbilda sig, ta på sig mer ansvar och att arbeta mer.

Företagsanpassad lönebildning

Lönebildningen bör i större utsträckning ske i företagen. Utgångspunkten för löneförändringar måste vara företagens och de enskilda medarbetarnas förutsättningar. Utvecklingen i de centrala avtalen bör gå mot att det enskilda företagets situation och behov har ett avgörande inflytande på lönebildningen.

Varje arbetsplats är unik. Det måste därför finnas möjligheter till anpassning efter lokala möjligheter och förhållanden. Ett företag som går bra och visar goda resultat ska kunna betala bättre än ett företag som går dåligt.

Rättvisa löner innebär att den som tar mer ansvar, stärker sin kompetens eller gör en bättre prestation får bättre betalt. Det måste löna sig att anstränga sig, att utvecklas och bli bättre på sin arbetsuppgift. Löner som påverkas av medarbetarens insats ger en tydlig morot till var och en att växa i sitt arbete. Företagens förutsättningar för en bättre utveckling kommer också att stärkas om de anställda får en tydlig motivation att göra en bättre insats. Då förstärks företagens produktivitet och konkurrenskraft vilket gynnar de anställda, företaget och samhället i stort.

I företag med vikande lönsamhet kan likriktade löneökningar på en för hög nivå slå ut jobb som skulle kunna räddas kvar. Det är en stor fördel både för de anställda och för företaget att kunna fatta lokala beslut som begränsar löneutvecklingen och därmed räddar arbetstillfällen.

På motsvarande sätt innebär löner som anpassas till företagens situation att de anställda ges en delaktighet i företagets resultat.

Avtal som bidrar till ekonomisk tillväxt

Ansvarsfulla avtal som värnar företagens internationella konkurrenskraft är en grundpelare för god ekonomisk tillväxt. Avtalen måste ge utrymme för fler och växande företag och möjligheter att skapa nya jobb.

De svenska företagens internationella konkurrenskraft är avgörande för tillväxten, sysselsättningen och hela samhällsekonomin. Företagen måste ha kraft att konkurrera för att Sverige ska klättra, inte halka efter i kunskap, välfärd och ekonomisk utveckling.

Svenskt näringsliv är starkt exportberoende. Värdet av den svenska exporten motsvarar hälften av bruttonationalprodukten (BNP). För att de exporterande företagen ska vara konkurrenskraftiga får inte kostnaderna öka snabbare än i andra länder. Avtalen i den internationellt konkurrensutsatta sektorn måste därför utgöra ett märke som är styrande även för övriga branscher.

De exporterande företagen kan inte höja priserna mer än sina konkurrenter för att kompensera sig för ökade kostnader. Om kostnaderna blir för höga förlorar de svenska exportföretagen i konkurrenskraft vilket leder till minskade intäkter, försämrad lönsamhet och lägre sysselsättning.

Därför ska de internationellt konkurrensutsatta företagen ska vara först med att träffa nya kollektivavtal om löner och andra villkor. Det kallas att "sätta märket". Avtalen fungerar som riktmärke eller norm för avtalen i andra sektorer. En sund lönebildning som värnar konkurrenskraften och tillväxten måste bygga på att alla ställer upp på den principen.

Ingångslöner som möjliggör nya jobb

Det behövs ingångslöner som ger unga chansen att konkurrera om jobben. Höjda ingångslöner riskerar att leda till arbetslöshet och därmed ingen lön alls för många.

Ingångslönerna i kollektivavtalen har stor betydelse för företagens kostnadsnivå. Därför har ingångslönerna stor betydelse för företagens möjligheter att nyanställa

Den höga ungdomsarbetslösheten beror till stor del på murar runt arbetsmarknaden i form av höga ingångslöner och stelbenta regler för anställningsskyddet. Det behövs bättre möjligheter för unga att komma in på arbetsmarknaden och få jobb som ger den erfarenhet som behövs för att komma vidare.

Det är självklart att arbetsgivare är mer benägna att anställa en oprövad person om kostnaden är lägre. Därför är det viktigt med en ingångslön som gör det möjligt för fler att komma in på arbetsmarknaden. Den som väl kommit in kan sedan gå vidare i karriären. Vi vet att få stannar i låglönejobb. Efter sex år är mindre än en tiondel kvar bland de lägst betalda.

Låt exportindustrin gå före och sätta märket

Den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen är beroende av att företagen kan erbjuda omvärlden högkvalitativa produkter till konkurrenskraftiga priser. Ska svenska företag vara framgångsrika internationellt måste de sammanlagda löneökningarna ligga på en ansvarsfull nivå. För att nå dit krävs en sund lönebildning med en gemensam riktpunkt – märket.

Om löneavtal för inhemska branscher, exempelvis livsmedelshandeln, resulterar i höga kostnadsökningar för företagen kan dessa i viss utsträckning kompensera sig genom att höja sina priser. De höjda priserna leder i sin tur till högre lönekrav från andra branscher där medarbetarna vill kompensera sig för sina ökade kostnader.

Men företag som säljer varor och tjänster på den internationella har inte alls motsvarande möjlighet att föra kostnadsökningarna vidare till sina kunder.

Därför måste exportbranscherna gå före i lönebildningen och träffa avtal på nivåer som gör att de kan behålla sin konkurrenskraft. De avtalen ska utgöra ett riktmärke för övriga branscher.

Det gemensamma märket anger den nivå på löneökningar som ger en god utveckling av ekonomin. Ett märke på ansvarsfull nivå ger avtal som bidrar till fortsatt tillväxt och fler jobb

Är exportföretagen konkurrenskraftiga internationellt går det bra även för de företag som vänder sig till marknaden i Sverige. God internationell konkurrenskraft leder till hög efterfrågan även inom Sverige.

Samhällsekonomin kräver att det märke som internationellt konkurrensutsatt sektor sätter gäller för hela arbetsmarknaden. För att det ska fungera måste alla acceptera spelreglerna. På det viset styr märket avtalsrörelsen för alla.

Ska märket stärka konkurrenskraften får inga grupper strunta i märket. Om några får löneökningar som överstiger märket slutar snart märket att fungera. Då försämras konkurrenskraften och svenska företag får svårare att exportera. Utan ett starkt märke riskerar vi att få en huggsexa där vissa fackförbund kräver högre löneökningar än alla andra. En sådan huggsexa är mycket farlig för den svenska ekonomin och leder till en höjd inflation, luft i lönekuverten, stigande räntor, högre arbetslöshet och en sämre utveckling för hela samhällsekonomin.