De centralt samordnade löneförhandlingarna SAF-LO-PTK byggde på att förbunden inom respektive bransch gav centralorganisationen ett mandat och ett uppdrag att sluta för arbetsmarknaden övergripande rekommendationsavtal. Kollektivavtalen tecknades därefter på förbundsnivå men med beaktande av denna centrala mall.
Den ordningen upphörde under 1980-talet och övergavs formellt av SAF 1990. Det som finns kvar på denna nivå är avtalen rörande kollektivavtalade pensioner och liknande frågor.
På 1990-talet diskuterades inom arbetsgivarvärlden hur man skulle söka åstadkomma att i synnerhet lönebildningen decentraliserades till företagsnivån. Det fanns ett starkt intresse bland företagare och företag för en sådan utveckling, men de centrala fackliga organisationerna var endast i undantagsfall intresserade av en sådan utveckling.
1990-talets ekonomiska kris skapade i stället förutsättningar för en nyordning som kom att få avgörande betydelse för Sveriges väg ur krisen.
Den 18 mars 1997 slöts ”Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning”, i dagligt tal kallat Industriavtalet. Parterna utgjordes av ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer som representerande så gott som samtliga industrisektorer i Sverige. Bland arbetsgivarparterna fanns bland annat Almega, Industri och Kemiförbundet, Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund, Stål- och Metallförbundet, Sveriges Skogsindustrier, Verkstadsföreningen och TEKOindustrierna. Från LO-sidan återfanns också tunga parter, däribland Industrifacket, Livs, Metall och Pappers. Parter var även SACO-förbundet CF och TCO-förbundet SIF. Några av dessa organisationer har sedermera gått samman eller bytt namn.
Bakgrunden till Industriavtalet var bland annat en uppmaning från regeringen våren 1996 till arbetsmarknadens centrala organisationer att senast i mars 1997, om möjligt gemensamt, framlägga förslag om förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att säkerställa en bättre fungerande lönebildning, som överensstämmer med de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna och därmed gör det möjligt att kombinera låg arbetslöshet och stabila priser. Initiativet till överläggningarna inom industrisektorn togs av LO-förbunden med Metall i spetsen samt SIF och CF, genom en öppen inbjudan till motparterna i en tidningsartikel i juni 1996.
Som en logisk följd av industriavtalets tillkomst skapades det statliga Medlingsinstitutet med uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning. Det är en lönebildning som:
- Ger ökad reallön
- Medverkar till ökad sysselsättning
- Ger så få strejker och andra arbetskonflikter som möjligt
- Möjliggör förändringar av en grupps löner jämfört med andra grupper
- Åstadkommer jämställda löner mellan kvinnor och män
- Stimulerar produktivitetsökning
Lönebildningen ska kunna förenas med att:
- Den konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande (det vill säga löneutvecklingen inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara norm för övriga branscher)
- Industrins kostnader inte ökar mer än i våra viktigaste konkurrentländer
- De förhandlingsformer som parterna själva väljer, det vill säga såväl avtal på förbundsnivå som decentraliserad och individualiserad lönebildning
Sedan i juni 2011 gäller ett nytt industriavtal. Fem fackföreningar och tolv arbetsgivarorganisationer ställer sig bakom det reformerade förhandlings- och samarbetsavtalet.
När Svenskt Näringsliv tillkom, strax efter Medlingsinstitutet, skapades genom stadgarna och genom tillskapandet av interna samverkansorgan en ordning som hade i uppgift att följa upp precis samma mål som medlingsinstitutet fått av statsmakterna.
Den ordningen har under Svenskt Näringslivs tid präglat hanteringen av de hittillsvarande avtalsförhandlingarna.
Svenskt Näringslivs roll är en helt annan än på SAF-tiden. Centralorganisationens roll är enligt stadgarna (paragraf 23) att ”i samverkan med medlemmarna aktivt stödja dessa i frågor av gemensamt intresse. Medlem skall i sådana frågor fortlöpande hålla föreningen informerad och, om frågan är av särskild vikt, överlägga med föreningen”.
I stadgarnas paragraf 24 – 27 preciseras hanteringen av arbetsgivarfrågor. I paragraf 24 stadgas att föreningens styrelse i frågor av ”väsentligt allmänt intresse eller av särskild vikt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare lämna föreskrifter om kollektivavtal och om förfarandet i övrigt”.
Svenskt Näringslivs styrelse fattar beslut som sedan löpande följs upp dels av arbetsgivareförbunds-vd:ar i det så kallade beredningsutskottet, dels av en särskild grupp inom styrelsens arbetsutskott.
Svenskt Näringslivs styrelse har alltså inför de kommande avtalsförhandlingarna fattat beslut om en gemensam inriktning och vissa övergripande mål som skall gälla för förbunden i deras förhandlingar. Beslutet innefattar närmare regler om formerna för den samverkan som ska ske mellan förbunden.
Centralorganisationens tjänstemän har i uppgift att ”aktivt stödja” medlemmarna (arbetsgivareförbunden) i dess förhandlingsarbete. Centralorganisationens roll kan liknas vid en opartisk ordförande. Uppgiften är att verka för att stadgar och styrelsebeslut följs.
