Om bristen på samordning i avtalsrörelsen fortsätter riskerar Sverige att hamna i en europeisk situation, där svaga fackförbund med låg anslutningsgrad försöker skrika högt för att få igenom sina krav.
Svante Nycander talar sig varm för den gamla Saltsjöbadsandan, som rådde i Sverige under många decennier. Då gjorde SAF och LO upp centralt och tog gemensamt ansvar för utvecklingen. Om detta har Nycander skrivit i boken ”Makten över arbetsmarknaden”, som ses som ett standardverk om det svenska 1900-talets politiska och ekonomiska historia.
Saltsjöbadsandan ersattes på 90-talet av en ny princip. Tanken är att den konkurrensutsatta industrin ska vara först ut i avtalsrundan, och att industrins nivå ska fungera som ett ”märke” som andra branscher rättar sig efter.
– Men det kommer alltid att finnas uppstudsiga fackförbund som vill ha igenom specialkrav. Och LO har inga möjligheter att tvinga in dem i leden. Det är bara arbetsgivarna som kan skapa den nödvändiga samordningen, menar Svante Nycander.
När arbetsgivarna lät de centrala förhandlingarna gå i graven skapade de grogrund för dagens uppstudsighet från förbund som Pappers och Elektrikerna, hävdar Nycander.
– Som man bäddar får man ligga.
