LO misstolkar oberoende bedömare

Webb-tv |  De fackliga kraven på kraftiga löneökningar riskerar att knäcka den uppgång som nu kan skönjas och öka på den redan mycket höga arbetslösheten i landet. Extra besvärande är att LO försöker dölja de verkliga kostnaderna för sina avtalskrav samt att man på ett felaktigt sätt hävdar att kraven ligger i linje med andra samhällsekonomiska bedömningar från till exempel Riksbanken eller Konjunkturinstitutet. Detta agerande är inte acceptabelt.

För att börja med Riksbanken hävdar LO:s avtalssekreterare Per Bardh felaktigt att Riksbanken bedömer att det finns ett löneutrymme på 2,5 procent för 2010. Med stöd i detta vill han påskina att LO-kraven ”på 2,6 procent och en jämställdhetspott” ligger i linje med Riksbankens uppfattning om vilket löneutrymme det finns för 2010.

Det finns två grundläggande felaktigheter i LO:s avtalssekreterares uttalande.

1. LO:s avtalskrav leder till kostnadsökningar på cirka 4,15 procent - inte 2,6 procent. Det genomsnittliga lönekravet är 3,15 procent. Därtill kommer krav avseende avtalsförsäkringar som kostar cirka 0,5 procent vilket tillsammans med den löneglidning Riksbanken inkluderat i sin prognos leder till krav på 4,15 procent. Kravet är alltså mer än dubbelt så högt som Riksbankens prognos för löneökningarna 2010.
2. Riksbanken har inte alls uttalat sig om vilket löneutrymme det finns. Man har gjort en prognos på löneökningarna för 2010 som är en ökning med 1,9 procent. Den bedömning man gör är att ju lägre de faktiska löneökningarna blir desto bättre kommer Sverige att utvecklas.

Med andra ord säger man att om avtalen och den lokala lönebildningen resulterar i lägre löneökningar än 1,9 procent så går det bättre för Sverige. För var procentenhet det blir lägre än 1,9 procent blir tillväxten, produktionen och sysselsättningen högre samtidigt som räntan och inflationen lägre.

Att det görs olika bedömningar om vad som krävs för att ta Sverige fortast möjligt ur krisen är helt naturligt. Anständigheten borde dock kräva att LO jämför äpplen med äpplen och korrekt redovisar både sina egna krav och andras bedömningar.

Exemplet med Riksbanken är tyvärr inte unikt. Ytterligare ett exempel på ovarsamhet med sanningen från LO är när sex LO-förbund skrev en debattartikel i DN i december och hävdade att Konjunkturinstitutet (KI) anser att nollavtal skulle vara direkt skadliga för samhällsekonomin. Det fick KI att dagen efter replikera och säga som det var, att man har gjort en analys som säger att sifferlösa centrala avtal mycket väl kan resultera i arbetskostnadsökningar inom det intervall som leder till bäst utveckling av samhällsekonomin.

Oomtvistliga fakta torde vara att LO-förbundens krav på 3,15 procent i centrala löneökningar och ytterligare 0,5 procent i kostnadsökningar p.g.a. förändringar av avtalsförsäkringar är en bra bit över KI:s intervall och att kravet dessutom skulle omintetgöra Riksbankens prognos för löneökningarna – med högre inflation, högre räntor och en sämre utveckling av produktion och sysselsättning som följd.

Per Bardh och LO-förbunden har en tung börda att förklara varför LO:s lönekrav skulle vara bra för ekonomin, företagen och jobben. Bördan blir inte lättare av att de minskar sin egen trovärdighet genom att mörka kostnaderna för sina egna krav och genom att misstolka information från bedömare som Riksbanken och Konjunkturinstitutet.

Trovärdigheten stärks inte heller av att LO aldrig kommenterar eller berör det faktum att krisåren 2008 och 2009 har gett exceptionella köpkraftsförbättringar för löntagarna. Löneökningar och jobbskatteavdrag har bara under dessa år gett en LO-medlem ungefär 1 700 kronor mer varje månad. Istället beskriver LO de senaste årens utveckling som att det är löntagarna som burit hela bördan för krisen.

En slutsats som alla parter bör kunna enas om är att avtalsrörelsen är för viktig för att avgöras med bristfällig och inkorrekt kommunikation.

Vi arbetar med

Nyheten anknyter till följande frågor och projekt:

• Avtalsrörelsen 2010