Den omfattande avtalsrörelsen 2010 är faktiskt ännu inte över, men i det privata näringslivet har avtal träffats för mer än 1,5 miljoner anställda. Ytterligare cirka 100 000 arbetstagare väntar på avtal.
Den övergripande slutsatsen är att avtalen innebär att avtalsparterna har tagit ansvar för den besvärliga ekonomiska situation som rådde i företagen för ett år sedan. Det är inte självklart att det sker. Inom skogsindustrin utbröt en strejk som fick allvarliga återverkningar för massa- och pappersbruken – inte minst i Värmland. Men också på det området kunde ett avtal träffas i nivå med andra avtal på arbetsmarknaden.
Framför allt inom tillverkningsindustrin tvingades många företag under 2009 att säga upp anställda eller driva verksamheten vidare genom överenskommelser med de anställda om kortare arbetstid och därmed lägre lön. Under förhandlingarna i våras märkte många företag att vändningen snabbt var på väg, medan andra hade det fortsatt kärvt. Samtidigt märktes krisen i mindre utsträckning eller inte alls i många tjänste- och handelsföretag.
Riktmärket för de avtalade löneökningarna blev 0,9 procent i år och 2,6 procent 2011. Lönerevisionerna kan ske vid olika tidpunkter. Genom ett ökat inslag av lönesättning som styrs av företagens lokala parter kan löneförändringarna för den enskilde anställde bli både lägre och högre. Men nivån på de avtalade löneökningarna är både tillräckligt höga för att ge reallöneökningar och tillräckligt låga för att inflationen inte ska ta fart.
Osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen gjorde att avtalen blev kortare än den treårsperiod som har varit vanlig. De första avtalen, för tjänstemännen inom industrin, löper ut redan den sista september 2011. Det här medför att nästa avtalsrörelse kommer att göra sig påmind redan i början av nästa år. De fackliga organisationerna samlar då sina delegationer för att till sommaren framföra sina krav på nästa avtal. På arbetsgivarsidan gör vi detsamma, men vi följer också noga den ekonomiska utvecklingen och hur behoven av utveckling av avtalen ser ut i företagen.
Statliga Konjunkturinstitutet, KI, ger i sin rapport om lönebildningen 2010 en bra bild av arbetsmarknadsparternas viktiga roll för att vi ska få en stabil samhällsekonomi med förmåga att både växa och ge reallöneökningar. KI anser att låga löneökningar och därmed låg inflation kan bidra till att hålla tillbaka Riksbankens räntehöjningar och stimulera sysselsättningen.
I nästa avtalsrörelse är därför en av nyckelfrågorna att avtalsparterna även fortsatt respekterar det märke för löneökningarna som sätts av de internationellt konkurrensutsatta företagen. De kan inte själva sätta sina priser, utan priserna på deras produkter och tjänster sätts i internationell konkurrens. Om lönekostnaderna ökar mer i Sverige än i konkurrentländerna får det oundvikligen konsekvenser, inte bara för de utlandskonkurrerande företagen utan också för företagen på hemmamarknaden. De får bland annat ett sämre utgångsläge för att konkurrera som underleverantörer. För höga löneökningar ökar också räntorna vilket drabbar alla företag.
KI manar också till försiktighet med att höja minimilönerna i avtalen om målet är att stimulera sysselsättningen. Minimilönerna är i ett internationellt perspektiv höga i Sverige och kan enligt KI göra det svårare att få jobb för framför allt unga, för individer med nedsatt arbetsförmåga och för utrikes födda med liten erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden. En för hoppressad lönestruktur är därför i praktiken en politik för fortsatt högt utanförskap.
Till sist är det också viktigt att avtalen ger utrymme för att stimulera anställda att både ta på sig mer kvalificerade arbetsuppgifter och att göra ett bra jobb. Inte minst är det viktigt att följa tillämpningen av den lokala lönesättningsprocessen i företagen. Företagen har här ett stort ansvar, men samtidigt är det viktigt att facken ger det utrymme som avtalen medger för en mer individualiserad lönesättning.
Det handlar om att de anställda och deras organisationer ska känna förtroende för hur lönesättningen går till i företagen. Det ska gå att få mer än de flesta i löneökning för den som överträffar målen eller har en lön som inte är i nivå med prestationen, men det ska också gå att få veta vad som förväntas för att lönen ska öka. Om arbetet med lönerna präglas av en bra och känd lönepolicy, tydliga lönekriterier, gott stöd och bra kommunikation med företaget och med facket, menar jag att alla bör kunna samlas kring att detta är en väg som är riktig att gå.
Det kommer inte att saknas svåra frågor att ta itu med i nästa avtalsrörelse, men förhoppningen är att vi får ett resultat som ger mer jobb i Sverige och bättre möjligheter för medarbetarna att påverka sin lön.
Debattartikeln publicerades i Nya Wermlands-Tidningen 2010-11-03.
