När Angela Merkel och Nicolas Sarkozy förra året sa att de ville ändra EU:s fördrag för att skapa ett permanent system med finansiella räddningspaket så ställde deras kollegor, de övriga stats- och regeringscheferna, upp.
När de båda ledarna i början av oktober förklarade att de ville ta fram en omfattande plan för att lösa eurozonskrisen, svarade deras kollegor även denna gång plikttroget med att skjuta upp det planerade EU-toppmötet för att ge de båda ledarna tid. Den fransk-tyska pakten som varit så tydlig genom hela krisen med bilaterala möten de båda ledarna emellan börjar nu ifrågasättas från vissa håll. De flesta förstår dock att om någon utveckling ska ske på området så är det genom dessa två länder.
Relationen Merkel-Sarkozy är, om än tydlig utåt, inte alltid helt ömsesidig. Där den ena är motorn i Europas ekonomi så har den andra det största skuld- och underskottsförhållandet bland alla euroländer med AAA-status, en status Sarkozy desperat försöker hålla kvar till nästa års franska presidentsval. Frankrike har länge försökt att hålla jämna steg med Tyskland men i ett land som inte har haft budgetöverskott sedan 1974 så har eurokrisen visat på svagheten inom Frankrikes offentliga finanser.
Det blev ingen överenskommelse gällande skuldkrisen på toppmötet söndagen 23 oktober utan det krävdes ett andra möte 26 oktober. Enligt min uppfattning är det viktigaste som kom ur mötet att vi äntligen börjar närma oss en definitiv lösning för Grekland. Utan en nedskrivning kommer landet inte att klara av att nå ett budgetöverskott, även om detta mål ändå ter sig avlägset med en skuldnedskrivning. Samtidigt kommer nedskrivningen onekligen att leda till en period av orolighet i banksektorn, när finansiella aktörer som är tungt investerade i statspapper tar sina förluster. Kapitaliseringsgraden i banksystemet behövde därför stiga, utan att bankerna skar ner på utlåningen.
I den bemärkelsen lyckades toppmötet. Högt uppsatta chefer inom spanska banken Santander samt den tyska banken Deutsche Bank uttalade sig negativt i pressen och menade att de högre kapitaltäckningskraven skulle bli väldigt svåra för många banker att klara av utan att minska på utlåningen. Svaret från de europeiska ledarnas håll blev att ge de nationella myndigheterna ansvaret att förhindra en sådan utveckling, men många banker är idag multinationella. Risken för att banker gör sig av med tillgångar utanför sina hemländer är inte obetydlig, och en framtida kredittorka kan därför inte uteslutas. Ändå får överenskommelsen ses som ett betydande steg i rätt riktning. Så länge EUs medlemsländer inte når en överenskommelse som förhindrar instabiliteten på marknaden för statsobligationer måste banksystemet säkras, och det är bra att stater med svagare statsfinanser kan utnyttja räddningsfonden, EFSF.
I den bästa av världar hade årets tredje toppmöte äntligen lett till konstruktionen av en definitiv brandvägg runt länder som fortfarande är solventa. En sådan brandvägg är den enda lösningen på instabiliteten inom banksektorn, då denna orsakas av instabila obligationsmarknader. Dessvärre har resultatet återigen blivit en besvikelse. Brandväggen syftar till att få de 250 miljarder euro som finns kvar i fonden att räcka till för att garantera ett av de större euroländernas statsskuld, som är många gånger större. Dessvärre ter sig erbjudandet om att garantera 20% av förlusten på statsobligationer inte speciellt attraktiv för en investerare när det precis bestämts att Greklands skulder ska skrivas ner med tre gånger så mycket. Statsobligationerna kommer att bli svårvärderade konstruktioner som delar många egenskaper med de finansiella instrument som användes på den amerikanska bolånemarknaden innan krisen.
