Löneutveckling, BNP och KPI
Anställdas löner och sociala avgifter och därmed företagens löne- och arbetskraftskostnader revideras varje år. Löneökningstakten varierar över tiden och skiljer sig åt mellan olika branscher. Löneökningar innebär inte alltid att det går att köpa mer för pengarna eftersom prisutvecklingen inverkar på köpkraften.
Löne- och arbetskostnadsutveckling
Löneutveckling 1965-2010
Diagram i PDF-format
Data i Excel-formatArbetskraftskostnadsutveckling i procent 2010
Den årliga löneökningstakten för arbetare och tjänstemän växlade ned från mellan 6 och 12 procent under 1970- och 1980-talet till mellan 2 och 6 procent under 1990- och 2000-talet. Tidigare var det inte ovanligt med löneökningar på mer än 10 procent och 1975 ökade tjänstemännens löner med närmare 19 procent. De senaste tio åren har löneökningarna varit mellan 2,5 och 4,5 procent.
Samtidigt som den nominella löneutvecklingen växlade ned under 1990-talet gjorde också inflationen det. Den reala löneutvecklingen har därför utvecklats betydligt mer stabilt under de senaste 17 åren. Mellan 1977 och 1983 var den reala löneutvecklingen negativ för både arbetare och tjänstemän liksom under några år i början av 1990-talet. Det är således inte så att höga nominella löneökningar ger höga reallöneökningar. Över tid tycks det motsatta förhållandet stämma bättre.
De sociala kostnaderna för arbetare har under ett antal år varit nedsatta till följd av att premierna subventioneras via överskottsmedel i de kollektivavtalade försäkringssystemen.
Bakgrundsinformation Utvecklingen i lön och arbetskraftskostnad kan mätas nominellt och realt. Den nominella utvecklingen är den faktiskt uppmätta. Den reala beräknas genom justering för genomsnittlig prisutveckling och på så vis ges en bild av hur mycket mer/mindre den anställde faktiskt kan handla varor och tjänster för. I tabellen redovisas de totala ökningarna i arbetskraftskostnad, det vill säga löneökningar inklusive förändringar i sociala kostnader. Uppgifterna om sociala kostnader avser det förändrade avgiftsuttagets inverkan på de totala arbetskraftskostnaderna.
Löneutvecklingstalen för arbetare t o m 1996/97 baserades på löneelementen TPSH och korrigerades med hänsyn till de avtalsmässiga höjningar som inträffat under andra halvåret respektive år. Eftersom en ny insamlingsperiod – utan helgdagar - används från och med 1998 beräknas löneutvecklingen från och med 1997/98 enbart på tid- och prestationslön.
Arbetskraftskostnad, årslön och reallön
Arbetare 1970-2010
Arbetskraftskostnad, årslön och reallön för arbetare 1970-2010
Sedan 1970 har arbetarnas genomsnittliga löner ökat med över 1 000 procent och till följd av högre kostnadsökningar i lagstadgade och avtalade arbetsgivaravgifter har arbetskraftskostnaderna ökat med närmare 1 300 procent. Reallönen har under samma period ”bara” ökat med 56 procent. Under vissa perioder har reallönen till och med minskat. Sedan 1994 har reallöneutvecklingen varit god, sammantaget har den ökat med 36 procent (räknat på totalstatistik).
Bakgrundsinformation Uppgifterna avser arbetare i företag anslutna till Svenskt Näringsliv. Uppgifterna har inte strukturrensats och är därför inte fullt jämförbara med motsvarande uppgifter gällande tjänstemän.
Arbetskraftskostnad, årslön och reallön
Tjänstemän 1970-2010
Arbetskraftskostnad, årslön och reallön för tjänstemän 1970-2010
Sedan 1970 har tjänstemännens genomsnittliga löner ökat med mer än 1 100 procent men på grund av höjningar av lagstadgade och avtalade arbetsgivaravgifter har arbetskraftskostnaderna ökat med närmare 1 400 procent. Reallönen har under samma period bara ökat med 66 procent, under vissa perioder har den till och med minskat. Nästan hela reallöneökningen, 56 procent, har därför tillkommit under de senaste 15 åren (beräknat på totalstatistik).
Bakgrundsinformation Uppgifterna avser tjänstemän i företag anslutna till Svenskt Näringsliv.
Reallöneutveckling 1970-2010
Reallön för arbetare i 2010 års priser
Reallön för tjänstemän i 2010 års priser
De genomsnittliga reallönerna har under de senaste 40 åren ökat med 57 procent för arbetare och 67 procent för tjänstemän. Utvecklingen har emellertid varit ryckig. Under vissa perioder har reallönen stigit kraftigt och under andra perioder har reallönen sjunkit. Denna utveckling kan delas in i fem perioder.
1970 till och med 1976 ökade reallönerna för arbetare med över 21 procent. Därpå följde en period på sju år då reallönerna minskade. Den totala minskningen uppgick till drygt 12 procent. 1984 till och med 1989 ökade sedan reallönerna igen, totalt med nästan 14 procent. Trots fem år med stigande reallön var reallönen ändå inte lika hög 1989 som den var 1976. Efter 1989 följde åter en period fram till 1994 med fallande reallön. Reallönetappet under denna period summerade till totalt fem procent. Efter 1995 har reallönen ökat varje år. 2009 var reallönen för en arbetare i genomsnitt 37 procent högre än vad den var 1994.
Även för tjänstemän har reallönen utvecklats ömsom positivt och ömsom negativt fram till mitten av 1990-talet. 1970 till 1976 ökade reallönen med över 14 procent. Därpå följde sju år med sjunkande reallön, totalt med 14 procent. Därefter ökade reallönen med drygt 10 procent fram till och med 1989 för att sedan åter sjunka med en dryg procent fram till och med 1995. Efter 1995 har reallönen ökat med 56 procent.
En viktig slutsats som kan dras är att 1970-, 1980- och halva 1990-talet präglades av att lönebildningen inte lyckades leverera reallöneökningar. Denna period sammanfaller med en period med höga nominella löneökningar, återkommande kostnadskriser i näringslivet, devalveringar av kronan, detaljstyrande centrala avtal med olika former av pris- och löneutvecklingsgarantier, hög inflation samt osäkerhet om den framtida inflationen.
Lika viktigt är emellertid att sedan mitten av 1990-talet har reallönerna ökat stabilt. En tjänsteman tjänar i genomsnitt 156 000 kr mer per år 2010 än 1994 och en arbetare 82 000 kr mer, räknat i 2010 års priser. Jämfört med 1970 har tjänstemännens genomsnittliga köpkraft ökat med 176 000 kr och arbetarnas genomsnittliga köpkraft har ökat med 111 000 kr.
Lönebildningen omgärdas sedan början av 1990-talet av en delvis annan kontext. Viktiga förutsättningar är numera lägre nominella löneökningar, rörlig växelkurs, självständig centralbank samt låg och stabil inflation. Lönebildningen har också decentraliserats genom att de centrala förhandlingarna helt har avskaffats och genom att förbundsavtalen ger större möjligheter för företagen att bestämma nivå på löneökningen och/eller fördelning av löneökningen. Allt detta har sannolikt bidragit till att lönebildningen och reallönerna utvecklas mer stabilt under de senast 15 åren.
Bakgrundsinformation Uppgifterna avser anställda i företag anslutna till Svenskt Näringsliv. Uppgifterna avseende arbetare har inte strukturrensats och är därför inte fullt jämförbara med uppgifterna avseende tjänstemän. Lönebegreppet för arbetare är tid- och prestationslön samt skift-/obtillägg och helglön (T+P+S+H). Lönebegreppet för tjänstemän är fast månadslön, naturaförmåner samt genomsnittligt värde av prestationslön (provision, tantiem o dyl).
Löneutveckling 1977-2010
Relativ löneutveckling 1977-2010 för arbetare per näringsgren samt tjänstemän totalt, 1977 = index 100
Relativ lönenivå inom olika näringsgrenar 1977-2010 för arbetare per näringsgren samt tjänstemän totalt
Löneutvecklingen 1977-2010 i absoluta tal (omräknat till timförtjänster) för arbetare per näringsgren samt tjänstemän totalt
Fram till slutet av 1980-talet var följsamheten i löneutveckling stor mellan olika grupper av tjänstemän och arbetare. I samband med övergången från centrala till förbundsvisa och lokala löneförhandlingar har följsamheten minskat. Näringsgrenarnas förmåga att bära olika löneutveckling har nu en större betydelse. Löneutvecklingen påverkas nu i större utsträckning av konjunkturen inom byggbranschen och strukturella förändringar inom industrin.
