Tidsanvändning/frånvaro
Antalet dagar som infaller på måndag till fredag varierar med maximalt två dagar mellan olika år. Till följd av olika ledigheter och annan frånvaro varierar den faktiska arbetstiden betydligt mer. Frånvaro inverkar på företagens verksamhet dels genom ökade kostnader som måste tas ut av kunderna dels genom försämrad möjlighet att tillhandahålla varor och tjänster.
Arbetsdagar och frånvaro 2010
Fördelning av årets 365 dagar - 2010
Diagram i PDF-format
Data i Excel-formatAv 2010 års 365 dagar inföll 261 dagar på en måndag till fredag. En tjänsteman arbetade i genomsnitt 208 dagar och en arbetare 202 dagar.
Frånvaron uppgick därmed till 17,8 procent av ordinarie arbetstid för tjänstemän och till 20,2 procent för arbetare. Det motsvarar 45 respektive 51 arbetsdagar. Den främsta frånvaroorsaken är semester.
Tjänstemännen arbetade i genomsnitt 6 dagar mer än arbetarna, framförallt till följd av en betydligt lägre sjukfrånvaro och övrig ledighet i olika former, som exempelvis kompensationsledighet för arbetad övertid. Tjänstemännen tar dock ut fler semesterdagar och mer annan lagstadgad ledighet än arbetarna. En förklaring till att tjänstemännen tar ut fler semesterdagar och arbetarna mer kompensationsledighet för arbetad övertid är att en stor andel tjänstemän har förhandlat bort övertidskompensation i utbyte mot fler semesterdagar (och/eller högre lön).
Fördelning av årets 365 dagar - 2010
Redovisade timmar 2010 för heltidsanställd
Arbetad tid och frånvaro vid 40-timmars arbetsvecka
År 2010 uppgick den ordinarie årsarbetstiden för en heltidsanställd till 1 949 timmar för arbetare och tjänstemän. Den faktiska arbetstiden uppgick till 1 614 timmar inklusive övertid och 1 579 timmar exklusive övertid. Frånvaron uppgick därmed till 19 procent av ordinarie arbetstid.
Tjänstemän hade i genomsnitt 69 timmar längre arbetstid än arbetare. Oreglerad arbetstid gör dock beräkningen av tjänstemännens övertid osäker.
I genomsnitt arbetar en tjänsteman 32,9 timmar och en arbetare 31,9 timmar av ordinarie arbetstid under en normal arbetsvecka med 40 timmar. Detta är en ökning med 0,9 timmar för en arbetare och oförändrad för en tjänsteman sedan föregående år.
Av de 7,1 timmar som tjänstemännen i genomsnitt är frånvarande under en arbetsvecka är knappt 4 timmar semester, 2,5 timmar föräldraledighet, studieledighet och andra lagstadgade ledigheter och 0,7 timmar sjukfrånvaro. Av de 8,1 timmar som en arbetare är frånvarande är 3,2 timmar semester, 2,9 timmar föräldraledighet, studieledighet och andra lagstadgade ledigheter och 2 timmar sjukfrånvaro. Den totala frånvaron har minskat med 0,9 timmar per vecka för arbetare och är oförändrad för tjänstemän sedan 2009.
En tjänsteman arbetade i genomsnitt övertid i 0,5 timme per vecka medan en arbetare arbetade en timme övertid.
Arbetad tid och frånvaro 1988-2010
Arbetad tid exklusive övertid 1988-2010 (samtliga anställda)
Frånvaroorsaker 1988-2010 (samtliga anställda)
Arbetad tid som andel av ordinarie tid ökade kraftigt från 1990 till 1996. Ökning för arbetare var närmare 10 procentenheter. Skillnaden i arbetad tid mellan arbetare och tjänstemän var mycket stor i slutet av 1980-talet men minskade under 1990-talets första hälft.
Från 1990-talets mitt följde sedan ett antal år, fram till 2003, då andelen arbetad tid minskade igen. För tjänstemän var andelen arbetad tid till och med lägre 2003 än under slutet av 1980-talet.
Från 2004 ökar andelen arbetad tid igen för både arbetare och tjänstemän.
Den totala frånvaron för arbetare och tjänstemän minskade från 19,7 procent 2009 till 19 procent 2010, dvs 0,7 procentenheter. Den arbetade tiden år 2010, exklusive övertid, utgjorde således 81 procent av ordinarie arbetstid. Uppdelat arbetade en tjänsteman i genomsnitt 82,2 procent under 2010, medan motsvarande siffra för arbetare uppgick till 79,8 procent.
Arbetad tid och frånvaroorsaker i procent av ordinarie tid
Lagstadgad veckoarbetstid och semester
Sjukfrånvaro 1988-2010 (samtliga anställda)
Frånvaron från arbetet minskade från 1980-talets slut till 1990-talets mitt. Den totala frånvaron som andel av ordinarie arbetstid minskade från drygt 26 till under 19 procent. Den huvudsakliga anledningen var att sjukfrånvaron sjönk från 9,7 procent till 3,8 procent mellan 1988 och 1997. En viktig förklaring till minskningen av sjukfrånvaron är förändringarna i ersättningssystemen med exempelvis införd karensdag, sänkta ersättningsnivåer och ökat arbetsgivaransvar. Sannolikt bidrog även det försämrade arbetsmarknadsläget till att frånvaron minskade.
Efter 1997 ökade sjukfrånvaron kraftigt igen och 2003 var den 6,1 procent. Året efter kom ett nytt trendbrott med minskande sjukfrånvaron för både arbetare och tjänstemän. Minskningen har också fortsatt sedan dess. Detta trendbrott kan förklaras av flera faktorer kopplat till bland annat företagets ansvar för finansiering av ersättningen vid sjukfrånvaro (sjuklön och sjukpenning), förstärkning av karenstiden samt en strängare syn på när det är rätt att vara sjukfrånvarande. Under senare tid har också ersättningsnivåerna förändrats och en tydligare bortre tidsgräns införts.
Under 2009 uppgick sjukfrånvaron till 3,3 procent av ordinarie arbetstid. Minskningen i sjukfrånvaron sedan innebär att den totala arbetstiden har ökat med 56 timmar om året eller sju arbetsdagar.
Sjukfrånvaron varierar mellan olika grupper. Sjukfrånvaron är bland annat högre bland arbetare än bland tjänstemän och högre bland kvinnor än bland män. Arbetarnas sjukfrånvaro uppgår till mellan 2,5 och 3 gånger sjukfrånvaron för tjänstemän.
Från 1996 till och med 2003 ökade den totala frånvaron kraftigt. 2003 var den genomsnittliga totala frånvaron av ordinarie arbetstid knappt 23 procent. Frånvaroökningen mellan 1996 och 2003 motsvarar i genomsnitt 76 timmar per år och anställd.
Minskningen i den lagstadgad ledigheten under 1990-talets första hälft beror framför allt på att frånvaron på grund av studier, föräldraledighet och militärtjänst minskat. Efterföljande uppgång beror främst på att föräldraledigheten ökat.
