När Sverige nu står inför en ny våg av varsel finns anledning att vara på vakt inför de konsekvenser som många människor som blir uppsagd ställs inför. Vi har därför bett SCB att undersöka hur det gick förra gången som många varslades efter att IT-bubblan sprack år 2001. I granskningen ingår i princip alla svenskar som bytt arbete mellan 2003 och 2005.
Resultaten av denna undersökning vänder helt på den invanda bilden. I själva verket lyckas hälften av de arbetstagare som sägs upp bättre på arbetsmarknaden än jämförbara personer som inte tvingas byta jobb. Särskilt kvinnor vinner ofta på en uppsägning.
Enbart en försvinnande liten andel av dem som sägs upp hamnar i långtidsarbetslöshet. Några satsar på utbildningar som ger bättre jobb längre fram. De allra flesta hittade dock ett nytt jobb ganska snabbt.
I undersökningen granskas inte enbart rena uppsägningar, utan alla som på något sätt ”provocerats” till jobbyten. Det inkluderar personer vars arbetsställen läggs ner, eller som arbetar i företag som lägger ett varsel, men ännu inte bestämt vilka som ska sägas upp. Dessa jämförs med liknande personer avseende ålder, kön, bransch och utbildning som jobbar kvar med samma arbetsgivare, eller som bytt jobb oprovocerad. Sammanlagt tyder ändå resultaten på att det kanske inte är fullt så farligt att bli uppsagd som många svenskar har letts att tro.
Visserligen finns en liten andel som påtagligt tappar i löneinkomst efter ett provocerat jobbyte. Det gör också att de som provocerats till jobbyte mellan 2003 och 2005 i genomsnitt hade en marginellt sämre utveckling av löneinkomster än personer som inte byter jobb.
Denna ofta upprepade sanning döljer dock att varannan som provocerats till jobbyte får högre löneinkomster, ibland avsevärt högre, än liknande personer som inte sagts upp. Det är särskilt påtagligt för kvinnor i många privata tjänstebranscher.
Det verkar inte heller bara vara lönen som kan förbättras. Enligt en tidigare undersökning från Arbetslivsinstitutet mådde personer som sagts upp något år senare snarare bättre än de som jobbade kvar. Resultaten framstod som obegripliga, och fick därför inte mycket uppmärksamhet. I ljuset av SCB:s nya analys är de betydligt lättare att förstå.
Skillnaden mellan män och kvinnor är ännu större för dem som byter jobb oprovocerat. Kvinnor som byter jobb frivilligt i privat näringsliv har i snitt en löneökning som är åtta gånger högre än för män som byter jobb. I offentlig sektor vinner kvinnor inte lika mycket på att byta jobb, men ändå mycket mer än männen.
Hur är det då möjligt att kvinnor vinner på jobbyten, men i snitt fortsätter att göra sämre lönekarriärer? En viktig förklaring går att finna i att män byter jobb nästan dubbelt så ofta som kvinnor. Uppenbarligen så utnyttjar män i högre utsträckning chansen att byta till bättre betalda jobb, medan kvinnor oftare stannar kvar i sina jobb tills de får ett erbjudande som är avsevärt mer attraktivt än det befintliga jobbet.
Att kvinnor visar en större lojalitet till sin befintliga arbetsgivare leder inte bara till färre karriärsteg. Det ger också ett sämre förhandlingsläge. Arbetsgivare lär sig att kvinnor stannar kvar trots mindre lönelyft, vilket sedan speglas i kvinnors löneutveckling.
Denna ganska avgörande faktor har helt saknats i jämställdhetsdiskussionen eller i utformningen av jämställdhetspolitiken. Det är därför knappast förvånande att inkomstgapet mellan män och kvinnor krymper så långsamt.
Den avgörande frågan är varför kvinnor i mindre utsträckning tar vara på tillfällen att byta upp sig, och hur dessa val påverkas av villkoren på arbetsmarknaden.
En bidragande förklaring kan vara just den felaktiga bilden av stora risker förknippade med jobbyte. Ett jobbyte för ofta med sig att man tvingas ta en provanställning, eller i vart fall inte har någon lång anställningstid. Tror man att man därmed tar en stor risk att bli långtidsarbetslös, så kanske man avstår.
I stället blir fler kvinnor kvar i arbeten som inte är de bästa för dem. Flera undersökningar tyder på att uppemot en tredjedel av de anställda inte trivs med sitt arbete, sitt yrkesval, eller sina arbetskollegor. Ändå törs många med fast anställning inte byta till något som kanske skulle passa bättre.
Arbetsgivare anger samtidigt att en dryg tiondel av de anställda inte passar på sina nuvarande jobb. Men även chefer och arbetsgivare påverkas förmodligen av den överdrivet negativa bilden förknippad med jobbyte. Hur lätt är det att säga upp en medarbetare om man tror på en stor risk att denna blir utslagen?
I undersökning framgår också att anställningsformen spelar en stor roll. Så fort en person övergår från en tillfällig anställning till en fast anställning så minskar benägenheten att frivilligt byta jobb kraftigt. Den skenbara tryggheten i fast anställning avhåller således många, särskilt kvinnor, från att pröva mer lovande jobb.
Även det har väl många arbetsgivare lärt sig. De som lägger stor vikt vid att ha en omsättning bland anställda, exempelvis många mediaföretag, erbjuder därför få fasta anställningar. Eftersom arbetsgivare vet att kvinnor är mindre benägen att byta när de väl har fått en fast anställning kan de antas vara särskilt obenägna att erbjuda kvinnor fasta anställningar. Inte förvånande är därför kvinnor överrepresenterade bland dem med tillfälliga anställningar.
Av det skälet är det också fel att hävda att rörligheten allmänt måste öka i Sverige. Snarare snurrar en mindre grupp runt i tillfälliga anställningar och får betala priset för att en annan, större, grupp anställda byter för sällan och missar karriärsteg. Sverige har därmed skapat en tudelad arbetsmarknad, där rörligheten är för låg för vissa och för hög för andra.
Rädslan har spätts på och utnyttjats av dem som i olika former marknadsför ”trygghet”. De som hårdsäljer behovet av mer trygghet på arbetsmarknaden bidrar i själva verket till att karriär- och inkomstgapet mellan män och kvinnor består.
I New York och flera andra amerikanska storstäder har unga kvinnors löneinkomster med råge gått om männens. Medelålders kvinnor har samtidigt helt kommit ikapp männens lön. Så skulle det kunna gå i Sverige också om inte jämställdheten i så hög grad bromsades av missriktad trygghetsiver.
