Vilka resultat genererar svensk forskning? Frågan röner förvånansvärt begränsad uppmärksamhet i den forskningspolitiska debatten. Istället kretsar diskussionen i huvudsak kring storleken på de resurser som tillförs forskningen.
Regeringens forsknings- och innovationspolitiska proposition 2008 innebar en nödvändig upprustning av anslagen till svensk forskning. Under fyra år förstärks anslagen med fem miljarder kronor.
Men alltför lite kraft och energi läggs från företrädare från samtliga politiska partier på vilken utväxling, till exempel i form av idéer som skapar jobb och välstånd, som satsningarna ger. Det sker samtidigt som det regelbundet kommer rapporter, bland annat från näringsdepartementet i våras, om att det i Sverige inte kommer fram innovationer, affärsidéer och nya produkter som är i paritet med de satsningar som görs.
Nästa år ska regeringen lägga fram en ny forsknings- och innovationspolitisk proposition. Svenskt Näringsliv kommer fram till dess att lämna flera förslag kring hur politiken nu bör byta fokus – från resurser till resultat. Idag kan vi presentera tanken om ett nytt politiskt instrument som skulle ge forskningspolitiken delvis en ny inriktning: innovationspriser.
Den övergripande principen i svensk forskningspolitik är att resurser fördelas till projekt eller institutioner i förväg eller under arbetets eller verksamhetens gång med syftet att det ska leda till forskning av god kvalitet. Det är också den naturliga modellen för inte minst den mer renodlade nyfikenhetsbaserade grundforskningen. Men inom den forskning som mer tydligt inriktas på att lösa ett specifikt problem bör nya lösningar prövas.
I en rapport från 2009 pekar konsultfirman McKinsey & Company på att det tycks vara en internationell trend att både privata institutioner och regeringar i allt högre grad använder priser för att stimulera innovationer. Den form av priser som i detta sammanhang avses är inte av samma slag som exempelvis Nobelprisen som primärt handlar om att, ofta sett i ett längre perspektiv, ge erkännande till banbrytande insatser inom grundforskningen.
Istället rör det sig om priser som ger belöningar till forskare eller andra som löser en konkret uppgift. Ett exempel är den amerikanska stiftelsen X Prize Foundation som till exempel i september förra året avslutade en pristävling där sammanlagt tio miljoner dollar delades ut till tre olika lag, som hade lyckats konstruera bilar som kunde köra 100 amerikanska mil på en gallon bensin (motsvarande drygt 0,2 liter bensin per mil). Exempel finns också på hur modellen har använts för att uppmuntra till innovationer i offentlig sektor.
Också regeringar börjar nu få upp ögonen för denna tanke. En omtalad rapport från Brookings Institution 2006 pekade på flera fördelar med priser: de engagerar en stor och diversifierad mängd problemlösare och de kan skötas mer effektivt och mindre byråkratiskt än traditionella anslag. Rapportförfattaren föreslog att den amerikanska rymdorganisationen NASA borde avsätta två-tre procent av sin budget till priser och att uppemot fyra miljarder dollar skulle avsättas för bland annat prispengar inom vaccinationsforskningen.
Även Sverige bör seriöst pröva att systematiskt och genomtänkt införa innovationspriser. Det kan naturligtvis finnas en rad aspekter av både juridisk och ekonomisk natur som måste redas ut innan denna nya modell kan förverkligas. Men låt oss leka med tanken att exempelvis endast en procent av de samlade statliga utgifterna för forskning och utveckling i den svenska statsbudgeten skulle avsättas till innovationspriser. Det skulle leda till att omkring 300 miljoner kronor kan satsas på priser med det uttalade syftet att leda till lösningar på specifika problem inom till exempel näringslivet.
Poängen med ”innovationspriserna” är att pengarna, till skillnad från vad som gäller när det handlar om mer traditionella anslag, delas ut endast om forskningsinsatserna leder till åsyftade resultat. I strävan efter att erhålla priset kan ofta relativt betydande ytterligare både offentligt och privat kapital mobiliseras; prispengarna är ofta enbart en liten del av det kapital som totalt frigörs för att lösa uppgiften. Ett införande av modellen skulle uppmuntra till samverkan mellan akademi och näringsliv, vilket annars är en av svensk forsknings akilleshälar.
