Vad fick dig att söka till programmet?
– Två saker: En önskan om att få jobba brett i framtiden - både inom akademi och det omgivande samhället. Jag vill gärna kunna bidra till samhället på fler sätt än "bara" genom min forskning och undervisning, även om den naturligtvis också är väldigt viktig för mig (och dessutom utgör min främsta yrkestillhörighet). Jag känner att jag som forskare besitter både faktakunskaper och färdigheter som skulle kunna komma till användning också mer "konkret".
– Dessutom är det en fråga om framtida sysselsättning – såsom arbetsmarknaden ser ut för humanister just nu måste man tänka brett och nytt.
Är tanken på att starta företag ny, eller har den funnits med en tid?
– Den är inte helt ny för min del utan har funnits med ett par år. Däremot känns det som ett stort steg att ta för mig. Jag tror inte att jag skulle våga utan den skjuts på vägen som forskningsföretagsprogrammet innebär.
Vad hoppas du att året ska ge?
– Insikter, erfarenheter, nytänk, omtänk, inspiration och nya kunskaper.
Vilka typer av kunskaper behöver du mest?
– Återigen två saker: Jag behöver få lite hjälp på vägen att "inse mina möjligheter", dvs laborera med tankar kring på vilka sätt jag skulle kunna arbeta inom samhället utanför akademin, samt börja möjliggöra detta rent praktiskt.
– Jag behöver också lära mig det rent praktiska kring eget företagande.
Hur ser du på samverkan mellan akademi och omvärld/näringsliv?
– Att den kan och bör utvecklas – i synnerhet inom humaniora och samhällskunskap. Jag anser att omvärlden/näringslivet är dåliga på att ta tillvara all den kompetens som finns bland humanister och samhällsvetare. Likaså är humanister och samhällsvetare dåliga på att förmedla för omvärlden vad det är vi egentligen kan, och hur våra kunskaper och färdigheter kan appliceras på arbetsmarknaden. Det är dock naturligtvis viktigt att akademin månar om sin integritet och inte låter sig styras för mycket av till exempel näringslivet. Det är ju en grundläggande förutsättning för all vetenskaplig forskning. Men ett närmande dessa två områden emellan behöver ju självfallet inte per se betyda att akademin förlorar sin integritet. Jag hoppas på nytänk här!
Hur kan parterna närma sig varandra?
– Ett tydligt exempel handlar om anställningspolitiken. Näringsliv och statliga förvaltning m.m. borde börja anställa humanister, anser jag.
– Med våra färdigheter har vi mycket att erbjuda arbetsmarknaden. Här tycker jag att arbetsmarknaden "tänker" (om nu en marknad kan tänka) trångt och konservativt. En individ med en masterutbildning i historia till exempel har, förutom en värdefull allmänbildning, ägnat flera år åt att träna sin förmåga till utredning, informationshantering, analys, kategorisering med mera. Detta är färdigheter som kan komma till hands inom en rad områden. Akademin borde också börja anknyta sina utbildningar till arbetsmarknaden. Som det är nu saknas arbetsmarknadsperspektiv totalt i grundutbildningen, för alla utom lärarstudenter. Varför inte införa praktikplatser för studenter inom historia, litteraturvetenskap, socialantropologi med mera? I Storbritannien, till exempel, fungerar detta mycket bättre.
