Vi upplever f.n. att värden som frihandel, marknadsekonomi och betydelsen av ett regelbaserat handelssystem – alltså grunden för WTO – står under ökande tryck. Därför kommer det under de närmaste åren att få stor betydelse om vi kan öka den ekonomiska integrationen mellan frihandelns ursprungliga förkämpar; EU och USA. I ett senare skede skulle säkerligen andra sluta upp bakom oss. Intill dess att hela medlemskretsen i WTO är beredd att ingå ett nytt globalt handelsavtal måste vi allvarligt överväga detta alternativ.
Det nordiska näringslivet har redan haft stora fördelar av bättre marknadstillträde på de globala exportmarknaderna. Därför bör också fortsättningsvis världshandelsorganisationen, WTO, ha fortsatt hög prioritet. WTO-samarbetet är på lång sikt det bästa sättet att säkra en bärkraftig utveckling, i en värld där företagen i ökande utsträckning optimerar sitt värdeskapande genom att delta i den internationella arbetsdelningen. Inom WTO förhandlar man om en ytterligare liberalisering av världshandeln i den så kallade Doha-rundan. T.v. har det dock inte varit möjligt att uppnå enighet i den mycket disparata medlemskretsen av 153 länder. Det finns dessvärre också allt fler tecken på ekonomisk nationalism och protektionism, vilka utgör ett reellt hot mot hela WTO-systemet. De fruktlösa försöken att blåsa liv i Doha-rundan är talande. Trots att ett nytt världshandelsavtal borde kunna utgöra ett litet hopp om bättring för den globala ekonomin tillåts nationella särintressen av skiftande slag att blockera en uppgörelse.
Ett uteblivet resultat av Doha-rundan innebär emellertid inte världens undergång. Det finns andra effektiva sätt att öka världshandeln. Ett av de uppenbara är ett frihandelsavtal mellan EU och USA – och helst ett avtal som också omfattar Kanada och Mexiko. Den totala volymen av den transatlantiska handeln (för att inte tala om investeringarna!) utgör trots allt det största enskilda handelsflödet i världen. Därtill kommer att vi i stor utsträckning byter likartade varor med varandra, vilket innebär att ett sådant avtal inte i någon beaktansvärd grad utestänger u-länder från handeln (så kallad trade diversion).
Under det tyska ordförandeskapet blev det transatlantiska handelssamarbetet ordentligt uppgraderat på EU:s dagordning. Det dåvarande tyska förslaget handlade inte om ett fullfjädrat frihandelsavtal utan mer om att försöka eliminera tekniska handelshinder. En verksam insats på detta område kan på längre sikt ge stora ekonomiska fördelar för båda parter.
Men det finns också en möjlighet att hösta in betydligt mer lågt hängande frukter – nämligen genom att avskaffa tullarna på bägge sidorna av Atlanten. Det är sannolikt mycket lättare att uppnå enighet om att minska eller helt avskaffa tullar, än att nå enighet om gemensamma regler för till exempel livsmedelssäkerhet. Tullsatserna i den transatlantiska handeln är förvisso redan ganska låga, men i förhållande till den samlade handelsvolymen finns det likväl mycket stora vinster att göra.
EU och USA utgör kärnan av de länder som en gång grundade GATT, basen för hela WTO-systemet och ett regelbaserat internationellt handelssystem. I syfte att få allt fler länder ombord på WTO-skutan har de hittills avhållit sig från att förstärka sin inbördes ekonomiska integration (bortsett från EU:s egen inre marknad). Från tid till annan har dock tankar på ett transatlantiskt handelspolitiskt partnerskap ventilerats, men utan resultat. Byråkrater och särintressen på ömse håll har kastat upp den ena invändningen efter den andra. Men den världsomfattande lågkonjunkturen parad med finanskrisen borde medföra ett omtänkande. Tiden är nu inne att göra slag i saken!
Barack Obama har talat mycket om behovet av ”change”. Näringslivets första prioritet på det handelspolitiska området är klar; vi vill ha ett transatlantiskt frihandelsavtal.
Urban Bäckström, vd, Svenskt Näringsliv
Hans Skov Christensen, vd, Dansk Industri
