Den svenska välfärdsmodellen har byggts upp för att ge oss en trygghet i arbetet, i boendet och vid sjukdom. Men för den som inte är inne i systemet – exempelvis en nyanländ flykting – utgör systemet ingen trygghet utan skapar tvärtom ett utanförskap. Personen i fråga berövas möjligheten att genom sitt arbete aktivt bidra till vårt gemensamma välstånd och löper istället stor risk att bli en evig bidragsmottagare.
Vårt sociala skyddsnät snärjer nyanlända invandrare i en fälla. Skattepolitiken och skattetrycket gör att nyanlända invandrare kan knappt försörja sig, arbetsmarknadspolitiken leder till att dem inte får jobb och bostadspolitiken innebär att dem har oerhört svårt att hitta bostad.
Låt oss ta ett exempel, där en flyktingfamilj på fyra personer – mamma, pappa och två barn – kommer till Sverige och bosätter sig i Söderhamn. Det socialbidrag familjen får ligger på i runda tal 10 500 kronor per månad plus hyran för bostaden. För en trerumslägenhet kan det röra sig om cirka 5 000 kronor. Totalt uppgår med andra ord det ekonomiska stödet till 15 500 varje månad.
Vi fortsätter tankeexperimentet, där mannen i familjen direkt hittar ett heltidsjobb med en lön på 23 000 kronor i månaden, låt vara att den summan förmodligen är orealistiskt hög som ingångslön för en ganska nyanländ flykting. Efter skatt återstår ungefär 16 000 av dessa 23 000.
I det här läget upphör det ekonomiska stödet till familjen. Inkomsten överstiger bidragsnormen. Men också på ett annat sätt ställs familjen inför nya villkor. Det faktum att mannen fått ett arbete ger kostnader som man tidigare inte haft. Det handlar om resor till och från jobbet, mat, a-kasseavgift, barnens dagisavgift, etc. Familjen kan därmed inte klara ekonomin med mannens inkomst.
För att en familj i Sverige ska kunna stå på egna ben är det nödvändigt att både mannen och kvinnan har en egen inkomst. Det kan vara inkomst från tjänst eller ersättning från a-kassa eller annan ersättning. Vår nyanlända flyktingfamilj har dock inte rätt till a-kassa eller annan försäkring. Det innebär att paret måste få jobb vid samma tillfälle för att inte obalans ska uppstå i ekonomin. Att den lösningen i praktiken är närmast ouppnåbar är förstås givet. Vad ska då familjen göra? Vanligtvis får problemet ”en lösning” genom att både mannen och kvinnan i familjen slussas genom olika system till annan ersättning än socialbidrag, kanske a-kassa eller studiestöd.
Vi antog i det här fallet att mannen fick en anställning i Söderhamn. Men vad händer om det inte finns jobb i Söderhamn? Att då flytta till exempelvis det ganska närbelägna och betydligt större Gävle borde vara något att rekommendera, men då tornar nya svårigheter upp sig. Hyresvärden, i det här fallet troligtvis ett kommunalt bostadsbolag, ställer nästan undantagslöst krav på ett fast arbete innan kontraktet kan skrivas under.
Men de jobb som vid starten av yrkeslivet i Sverige vanligtvis kan bli aktuella får de allra flesta genom kontakter och personliga nätverk, inte via arbetsförmedlingen. Då är en förutsättning att den arbetssökande är på plats och inte försöker hitta jobb på distans.
Det nuvarande systemet utgår ifrån att sökande hittar ett jobb på arbetsförmedlingens platsbank, tar kontakt med arbetsgivaren och blir kallad till en intervju. Därefter kan sökanden få en viss reseersättning för att åka till anställningsintervjun. Att detta system inte fungerar för nyanlända flyktingar är rätt uppenbart.
Det är en moment 22-anda som präglar hela mottagningen av flyktingar och andra invandrare. Mottagnings- och introduktionsförfarandet leder in de nyanlända i en hopplös återvändsgränd.
Det är förödande både mänskligt och ekonomiskt.
Det finns, som jag har försökt att visa här, motsättningar mellan vår välfärdsmodell och nyanlända invandrares behov och förutsättningar.
Dessa motsättningar kan vi inte lösa genom ”hårdare krav” eller ”prata om rättigheter och skyldigheter”.
