Ingen gräns för hur mycket en konflikt får skada

Det behövs en regel om proportionalitet mellan en stridsåtgärds syfte och den skada stridsåtgärden orsakar. Med en sådan regel skulle Sjöbefälsförbundets strejkvarsel i januari 2006 troligen inte ha varit tillåtet.

Fyra timmar innan strejk skulle bryta ut på tio lastföretag och övertidsblockad på ytterligare ett stort antal färjor kunde ett nytt avtal träffas för sjöfarten. Avtalet träffades på kvällen den 12 januari 2006 mellan Sjöfartens Arbetsgivareförbund (SARF) och Sjöbefälsförbundet (SBF) samt mellan SARF och Fartygsbefälsföreningen (SFBF).

SFBF hade redan den 16 december 2005 sagt ja till arbetsgivarnas slutbud. SBF sade nej, men inte till lönenivån på 3,0 procent utan till förändringar i de allmänna anställningsvillkoren. SARFs uppfattning var att de föreslagna förändringarna endast var anpassningar till vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt, t ex för provanställningar. Att förändringarna verkligen var marginella underströks av att SBF (som ingår i Ledarna) fick kritik för sitt nej också från SFBF (som ingår i SACO).

SBF varslade om strejk den 2 januari 2006. Varslet gällde tio fartyg från fyra rederier. SBF har drygt 3 200 medlemmar, men varslet omfattade färre än 50 medlemmar. Konfliktkostnaden skulle därför bli mycket låg för facket.

För de berörda rederierna blev varslet i sig omedelbart kännbart. Dels drabbades rederierna av miljontals kronor i kundbortfall eftersom kunderna ville undvika den osäkerhet som varslet innebar. Dels aktualiserades åter frågan om utflaggning av svenska fartyg.

Sjöbefälen är nyckelpersoner, och en strejk skulle hålla fartygen kvar i hamn. Det skulle t ex innebära att oljeriggar i Nordsjön inte kunde försörjas med förnödenheter. Det skulle också innebära en allvarlig störning i rederiernas förmåga att konkurrera med andra rederier och transportslag.

Därför träffades ett avtal kvällen före strejken. Enligt SFBF var uppgörelsen baserad på det avtal som SFBF godkände redan den 16 december.