Då och då dyker tanken upp att om man fick ta med sig antalet anställningsår från den ena arbetsgivaren till den andra så skulle fler våga byta jobb. Innebörden är att man inte skulle hamna ”sist in” på det nya jobbet och följaktligen inte åka ”först ut” enligt turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, las, om företaget hamnar i ett läge då man måste säga upp personal.
Senast kom denna tanke upp vid kristdemokraternas riksting i Norrköping. Man kan se den som en vacker tanke. Men de praktiska följderna av ett sådant förslag för dem det är avsett att skydda, de som är äldre på arbetsmarknaden, är dessvärre mycket negativa.
Vad man helt bortser ifrån är att det är arbetsgivare som anställer. För att en anställning ska ske måste det inte bara finnas någon som vill bli anställd, det måste också finnas någon som vill anställa. Det blir inte mer attraktivt för arbetsgivare att anställa äldre arbetskraft om denna arbetskraft har ett starkare anställningsskydd än andra anställda på företaget.
Äldre arbetskraft är oftast mycket kompetent och lojal. Det är sådana egenskaper som bör väga tungt vid ett anställningsbeslut. Men de väger lätt om den sökande också ska ha en laglig rätt till ett starkare anställningsskydd än andra anställda. Det kommer därför att bli någon annan som får jobbet.
Den andra invändningen mot förslaget är att parterna på arbetsmarknaden nu gör ett försök att själva forma sina spelregler och betackar sig för olika politiska utspel i frågor som parterna ska förhandla om.
