Tanken bakom företaget Misa är att personer med någon intellektuell eller psykisk funktionsnedsättning ska få en chans att komma ut på vanliga arbetsplatser, arbeta individuellt och känna att de är en del av samhället.
– I stället för att de ska sitta och måla glasspinnar på en institution vill vi att de ska få vara ute i samhället och delta. Och att ha ett arbete är ett hyfsat normalt sätt att vara en del i samhället, säger Stefan Lahti, vd på Misa.
Misa vänder sig till personer som enligt lagen har rätt till så kallad daglig verksamhet, vilket innebär att de bland annat har rätt till boende, assistans och daglig verksamhet.
Både lagstiftningen, Socialstyrelsen och kommunpolitiker strävar efter att dessa personer ska få en riktig anställning om de kan och vill, men inom den kommunala verksamheten är det bara i snitt under en procent som når dit, enligt Stefan Lahti.
– Vårt mål är att 10 procent av deltagarna kommer till anställning varje år. Och snart är vi där. Nu ligger vi på 7-9 procent och jag vet ingen annan verksamhet som är i närheten av det.
Sedan valfrihet införts inom omsorgen i många kommuner de senaste två åren har allt fler privata aktörer släppts in på området. För Misa som startade i Stockholm innebär det att företaget har kunnat expandera till bland annat Uppsala och Västerås. Idag har företaget 160 anställda och 400-500 deltagare per år och Stefan Lahti tror att framgången beror på den tydliga inriktningen mot arbete och anställning.
– Dessutom kan vi ha en långsiktig plan på ett helt annat sätt än i kommunen där politiken styr. Som privat aktör kan vi styra vår verksamhet mer och prova nya arbetsmetoder utan att först tröska igenom en stor beslutsapparat.
Och konkurrensen är bra även för kommunerna, konstaterar han.
– I de kommuner där det kommer in privata alternativ ser vi att den kommunala verksamheten jackar upp sig. De börjar använda arbetsinriktade metoder och utbilda personalen vilket har gjort deras verksamhet bättre.
Även om de privata aktörerna har blivit fler, anser Stefan Lahti att det är fortfarande är för få. Ett stort skäl till det är att processen för företag som vill starta den här typen av verksamhet i en kommun kräver mycket tid och pengar.
För att få ansöka om tillstånd måste företaget ha en verkställande chef och en lokal på orten. Och eftersom den tillståndsgivande myndigheten, Socialstyrelsen, har så långa handläggningstider drar kostnaderna snabbt iväg innan verksamheten ens kan börjat.
Enligt Stefan Lahti brukar det handla om drygt sex månader innan beslutet kommer och under väntetiden kan kostnaderna för lön och lokalhyra hamna på över en miljon kronor.
– Det är på tok för lång väntan. Få småföretagare har råd med den typen av investeringar när de inte ens vet vad det ger. Det är inte heller lätt att behålla en verksamhetschef så lång tid utan att det finns något att göra.
Effekten blir att etableringen av de små företagen uteblir, konstaterar Stefan Lahti.
– De långa väntetiderna bromsar de minsta omsorgsföretagen. De har inte en chans att komma in. Risken är att det kommunala monopolet ersätts med ett privat monopol när det bara är de stora företagen som har råd.
Det är synd för det är ofta är det de minsta företagen som kommer med de fräschaste idéerna, och det behövs nytt företagande i branschen, konstaterar han.
– Både branschen och personerna med funktionshinder skulle gynnas av det. Nya idéer inom det här området kommer nästan uteslutande från mindre entreprenörer. Ofta är det en person bakom, med en bra idé och ett enorm personligt driv. Stora vårdföretagen går mer in för att satsa pengar för att växa och sedan sälja av.
Dessutom har privata aktörer ofta en annan inställning än de kommunala institutionerna, anser Stefan Lahti.
– I kommunen ses nya deltagare ofta som en kostnad och en belastning. Vi blir tvärtom glada och ser det som en möjlighet att växa och kanske starta en ny verksamhet, och det är klart att attitydskillnaden smittar av sig i organisationen.
