På den ”se och lär”-resa till bland annat Asien och Australien som jag just genomför är det särskilt en sak som slagit mig. Det är att Australien haft en oavbruten tillväxt under 15 år och en kraftig sysselsättningsökning under de senaste fem åren. Ändå har landet inte behövt uppleva överhettning med löne- och prisstegringar som följd.
Faktum är att Australien klarat det som Sverige behöver uppnå, motsvarande (justerat för att landet befolkningsmässigt är dubbelt så stort som Sverige) 500 000 nya jobb på fem år.
Orsaken till att Australien har klarat detta konststycke är att den goda tillväxten också har följts av en mycket stor ökning av jobben. De som hemma i Sverige säger att jag och Svenskt Näringslivs Kris- och framtidskommission är orealistiska, när vi menar att Sverige både måste och skulle kunna skapa 500 000 nya jobb på fem år, bör veta att det faktiskt är möjligt. Jag har sett det. Här i Australien.
De reformer som genomförts, både i Sverige och i Australien, har handlat om att slå loss ”sprintar” från strukturer som behöver reformeras. I Sverige gjordes detta under perioden 1985-1997, då vi såg många avregleringar, ett nytt skattesystem och mycket annat betydelsefullt. Sedan blev det stopp. De senaste nio åren har det varit nästintill reformstopp i vårt land.
Australien har i mångt och mycket genomfört samma avregleringar, plus att tullar och andra handelshinder rivits eller sänkts.
Men Australien nöjde sig inte med detta, utan såg också till att slå ut den ”sprint” som låste fast arbetsmarknaden vid det gamla. Det är tankeväckande att det i själva verket var Labour-partiets Paul Keating, finansminister och sedemera reformivrig premiärminister, som först lossade på sprinten med hjälp av (också det tankeväckande) den australiska fackföreningsrörelsen. Den var inledningsvis också med på noterna. Arbetsmarknaden hade blivit för stel och behövde reformeras.
Först handlade det om löneåterhållsamhet, därefter om att flytta förhandlingsmakten från centrala aktörer till företagen. Det gav en flexibilitet som facket nu accepterat.
I dessa dagar blåser visserligen fackföreningarna till strid därför att de senaste förändringarna, som bland annat undantar alla företag med färre än 100 anställda från arbetsrättlig reglering (dock finns vissa lagstadgade miniminivåer), känns alltför hårdsmälta.
Men det ändrar inte intrycket. Här i Australien finns en medvetenhet både hos politiker av olika kulörer, hos arbetsgivare och fack, att saker och ting hänger ihop. Ekonomiska reformer och avregleringar måste följas av strukturella reformer också på arbetsmarknaden.
Det är något som jag hoppas ska gå upp också för svenska aktörer i olika läger.
