Skolpengssystemet viktigt för kvalitetskonkurrens

Lärarförbundets ordförande, Johanna Jaara Åstrand, skriver på DN Debatt (29/9) att finansieringssystemet för skolor och förskolor bör göras om. Hon vill skrota skolpengssystemet och i stället se ett ersättningssystem ”utifrån de faktiska kostnaderna”. Hon skriver också att skolpengssystemet möjliggör betydande vinster för friskoleföretag.

Systemet med skolpeng och förskolepeng innebär att den offentliga ersättningen följer eleven/barnet till den skola/förskola som valts. En skola som är attraktiv och får fler elever får därmed också en kommunal ersättning för dessa tillkommande elever, så att det finns förutsättningar att tillhandahålla en utbildning med god kvalitet till dem. Elevpengen differentieras också utifrån elevernas socioekonomiska bakgrund, vilket är viktigt.

Skolpengssystemet skapar en drivkraft för rektorer och personal på skolorna, friskolor såväl som kommunala, att vara attraktiva och eftersträva en hög utbildningskvalitet i syfte att förmå eleverna och deras föräldrar att välja skolan. Det finns också forskning som stödjer att konkurrens mellan kommunala och fristående skolor främjar kvaliteten. Den mest gedigna studien på området (Böhlmark & Lindahl 2015) visar att skolresultaten i grundskolan förbättras i kommuner med högre friskoleandel, i synnerhet för elever i kommunala skolor men även i friskolor. De positiva effekterna beror inte på betygsinflation, och sker inte till priset av högre kostnader.

Åstrands idé att ersättningen ska ske ”utifrån de faktiska kostnaderna” skulle innebära att det inte finns någon drivkraft att anpassa kostnaderna efter intäkterna, det vill säga efter antalet elever på skolan. Risken för en galopperande kostnadsutveckling i den svenska skolan är då uppenbar, där skolor med för stor kostnadskostym till följd av vikande elevunderlag inte skulle behöva minska sina kostnader. Dessutom, och lika allvarligt, skulle drivkraften att genom en god utbildning attrahera elever till skolan, kraftigt urholkas. Samma negativa effekter skulle uppstå inom förskolan.

En sådan utveckling vore särskilt olycklig mot bakgrund av den utmaning om välfärdens framtida finansiering som Sverige står inför. Andelen äldre, med stora vård- och omsorgsbehov ökar, och andelen i arbetsför ålder minskar. För att klara finansieringen av denna utmaning, och ett fortsatt ambitiöst välfärdsåtagande, behöver resursutnyttjandet i välfärdssektorn förbättras, inte försämras.
För att långsiktigt förbättra resursutnyttjandet krävs också att det, till exempel i så kallade pengsystem, ställs väl avvägda – och samma - krav på kostnadseffektiviseringar hos såväl privata som offentliga utförare. Samtidigt ska kvaliteten värnas och utvecklas genom att relevanta och mätbara kvalitetsindikatorer följs upp. Svenskt Näringsliv anser dock, till skillnad från Åstrand, att det viktiga är att mäta skolornas faktiskt uppnådda resultat. Genom att mäta resultaten fångas helheten i verksamheten, bland annat ledningens och personalens kompetens och motivation och om skolan har väl fungerande processer.

Till sist, vinsten behövs i friskoleföretagen för att utveckla verksamheterna, få ekonomiskt solida företag och för att de som satsar kapital ska få en ersättning för den risk som tas. Friskolorna är också uppskattade av medborgarna. Var fjärde gymnasieelev och var sjunde grundskoleelev går idag i friskola. Det är också visat att konkurrensen bidrar till förbättrade resultat i grundskolan utan att kostnaderna ökar. Att införa vinstbegränsningar skulle leda till färre friskolor, sämre valfrihet och påverka kvalitetskonkurrensen negativt.

Det är dags att sluta diskutera driftsformer och i stället kraftsamla för att förbättra kunskapsresultaten generellt i den svenska skolan.