– För mig är det viktigt att bli bemött, bedömd, och berömd som den individ jag är, och få respekt för den kompetens jag har, inte som del av ett kollektiv, sa Maria Ludvigsson.
– För mig handlar jämställdhetsdebatten om vilket ansvar jag har som kvinna för att ta mig någonstans i näringslivet.
Maria Fält, förbundsordförande i KD:s kvinnoförbund, kommenterade faktumet att endast tre procent av kvinnorna är ordförande i styrelser och i 2 procent sitter på vd-poster.
– Kvinnor väljs till poster, och fastnar ofta som stabschefer och på specialigtfunktioner, medan män utses till linjechefer med resultatansvar, som sedan tar dem till vd-toppen, sa hon.
– Utvecklingen går framåt, men väldigt långsamt. Frågan är om det är lagstiftning som i Norge som är lösningen, där har kvinnorepresentationen i bolagsstyrelser ökat från 9 procent till 36 procent sedan lagen kom 2004. Vårt förslag i kvinnoförbundet är en jämställdhetscertifiering av företag, där företag ingår jämställdhetskontrakt som även kan göra företagen mer attraktiva som arbetsgivare.
Enligt Meg Tivéus, styrelseproffs, gäller det att se till att kvinnor får en chans att ta sig in i styrelserummet.
– Hur spelar ingen roll, men då kan något hända.
– För några år sedan bestämde jag mig bara för att vara för kvotering för att se vad som skulle hända, inte bara förlita mig på kompetenssynsättet och ”bara vill man, kan man”. Då var kvinnorepresentationen kring 4-5 procent i styrelserna, som gick upp till 14 procent.
Maria Ludvigsson betonade att styrelsens enda uppgift är att maximera bolagets vinst, oberoende av sammansättning.
– Och det gör näringslivet och företagarna bättre än politiker, oavsett färg.
Dessutom kommenterade hon, som själv bott i Norge, effekterna av kvoteringslagen, som hon menar i praktiken inte är så framgångsrik.
– Visst har det skett förändringar i de bolag som lyder under lagen, men effekterna har varit på toppnivå, och det visar att kvotering inte fungerar. Förändringarna måste komma underifrån, säger hon.
Annika Elias, ordförande i Ledarna, menar att en viktig väg vidare är att börja ifrågasätta ordet kompetens och ledarskapskompetens, och hur vi idag definierar det, särskilt bland våra rekryteringskonsulter. Därutöver lyfte hon fram ett annat problem, jämställdheten bland våra chefer och chefsbristen.
– Många av våra chefer pensioneras snart. Om man bara letar bland halva arbetskraften – männen - efter chefsämnen för att ersätta dem, har näringslivet snart ett problem. Vi har länge duckat för det, men nu går det inte längre.
Dessutom kommenterade hon att Sveriges håller på att sacka efter i jämställdhetsligan.
– Norge var först ut med kvotering, med flera efterföljare. Snart har hela Europa sprungit om oss. Då kan vi inte längre slå oss för bröstet i jämställdhetens namn, säger Annika Elias.
Meg Tivéus lösning är bonus för att få något att hända i sina bolag.
– Money pays. Om man sätter bonus på de chefer som når jämställdhetsmålen, då får man se resultat, säger hon.
