- En av mina kvinnliga vänner blev erbjuden att bli styrelseledamot. Men eftersom hon inte kunde lägga ner så mycket tid på uppdraget som tyckte att hon borde, så tackade hon nej. Då förklarade man för henne att hon inte behövde närvara på styrelsesammanträdena. Det räckte med att man fick hennes namn på pappret.
Det berättar Maria Ludvigsson, som har en bakgrund som frilansskribent, och numera arbetar vid Sydsvenska Industri- och Handelskammaren. Ett resultat av den norska lagen om könskvoterade styrelser är att kvinnorna riskerar att bli ett slags alibin.
- Den norska lagen stigmatiserar kvinnor, speciellt unga kvinnor känner sig ifrågasatta, säger Maria Ludvigsson.
Hon har studerat den norska kvoteringsdebatten på nära håll. Under ett antal månader var hon bosatt i Norge där hon följde och deltog i debatten på plats. Hon har också skrivit en rapport om könskvoterade bolagsstyrelser. Maria Ludvigsson menar att lagen delvis är ett utslag av symbolpolitik.
- De berörda tjänar ingenting på att man stiftar en lag. Det är svårt att förändra attityder, men det är betydligt enklare att stifta en lag.
De norska politikerna gjorde ett klassiskt misstag, menar Maria Ludvigsson. De har trott sig hjälpa en grupp, men i själva verket är risken stor för att effekten blir den motsatta. Hon drar paralleller till USA, där positiv särbehandling för svarta inte alls hjälpt dem, utan stämplat dem som offer i omvärldens ögon. Men framförallt är Maria Ludvigsson övertygad om att det var det lama motståndet och avsaknaden av en bredare idédebatt som öppnade dörren för kvotering.
- Det var ett stort stöd för kvotering på ledar- och debattsidor och med några få undantag rådde politisk konsensus. Alla förespråkade kvotering. Man intresserade sig bara för statistiken och principdiskussionen uteblev helt. Då kunde kvoteringsförespråkarna ostört sätta agendan.
Maria Ludvigsson har därför en uppmaning till svenska politiker och samhällsdebattörer:
- Man måste våga ta debatten om principerna för det är ytterst vad det handlar om. Lika rättigheter är alltid rätt. Oavsett kön, hudfärg eller vad det nu rör sig om. Så enkelt är det!
