Lika rättigheter är alltid rätt
Kvoteringsdiskussionen har i Sverige främst kommit att handla om bolagsstyrelser och andelen kvinnor i dessa. Det är vänsterfeminister som lyckats formulera ett krav på jämställdhet i näringslivet, som fångat även borgerliga opinionsbildares och politikers intresse. Ursprungligen är kravet traditionell vänsterpolitik med målet att staten ska styra det fria näringslivet, i detta fall genom att befalla hur företagens styrelser ska se ut.
Den interventionistiska politiken har förklätts till jämställdhetssträvanden, något som i Sverige ofta får passera ogranskat på grund av den förment goda intentionen. Att kritisera politik som sägs syfta till ökad jämställdhet har blivit synonymt med att motarbeta jämställdhet som sådan.
Härigenom har kvotering även för en del borgerliga företrädare blivit ett ”nödvändigt ont”. I den delen av debatten motiveras ett ställningstagande för styrelsekvotering ofta med att det är ”nödvändigt”, trots att man anser kvotering vara principiellt fel. Därför har det kommit ett flertal ställningstaganden för kvotering från personer som tidigare har hävdat att kvotering är fel.
Kvotering diskriminerar
Kvoteringstanken har således spridit sig, sannolikt som följd av två, mer eller mindre medvetna, synsätt.
För det första följer kvoteringstanken logiskt av en korporativistisk syn på samhället. En sådan syn utgår från att vi alla ingår i olika kollektiv och att det är dessa som ska representeras i beslutande församlingar och andra sammanhang. I ett rättvist samhälle, menar man, speglas ständigt befolkningens gruppsammansättning i såväl valda församlingar som i företag, utbildningsväsendet etc.
När medborgarnas fria vilja och olika val leder till grupperingar som tydligt domineras av någon grupp och när samhället alls inte speglas i sammansättningen, leder korporativismen till krav på system som reglerar utfallet. Om en utbildning exempelvis domineras helt av kvinnliga studenter, vill man styra intagningen så att fler män och färre kvinnor kommer in.
Ett uppmärksammat exempel på just detta är Lunds och Uppsala Universitet som kvoterat män på kvinnors bekostnad till psykologprogrammet, samt studenter med två utlandsfödda föräldrar framför övriga studenter till juristlinjen. I båda fallen har Centrum för Rättvisa drivit sakerna i rättsprocesser där universiteten stäms för diskriminering.
Rättviseargument
För det andra innebär kvotering att man frångår principen om att lika spelregler alltid är rätt. Synen på rättvisa skiljer sig mellan kvoteringsförespråkare och dem som principiellt motsätter sig detsamma. Medan kvoteringsmotståndarna fokuserar på en rättvis process, att lika spelregler ska gälla, fokuserar kvoteringsivrarna på utfallet.
Eftersom de senares rättvisesyn är helt målstyrd, mäts jämställdhet i exempelvis antal män och kvinnor i bolagsstyrelser.
Man skulle kunna jämföra med ett sprinterlopp där kvoteringsskeptiker vill se att alla startar samtidigt och att respektive bana är lika lång för att tävlingen ska anses ’’fair’’. Kvoteringsivrarna däremot kräver att alla ska gå i mål samtidigt för att loppet ska klassas som rättvist.
Det fira valet underordnas
Utfallsfokuserad rättviseuppfattning leder till att individens fria val ifrågasätts. Om en grupp mer sällan än en annan väljer en viss utbildning och ett visst yrke, ifrågasätts detta eftersom grupperna då blir skevt representerade. För att uppnå rättvisa försöker man därför stimulera ett visst beteende framför ett annat, alternativt i förlängningen tvinga fram det önskade beteendet genom reglering.
Lönsamhetsmyten
Vad gäller just könskvotering till bolagsstyrelser påstås ofta att en jämnare könsfördelning med automatik leder till ökad lönsamhet. Sällan refereras till forskning som skulle underbygga påståendet. Dock finns såväl internationell som svensk forskning om kopplingen mellan kön och lönsamhet. Av de 25 mest citerade rapporterna framgår att något direkt orsakssamband inte kan påvisas. Det finns dock rapporter som pekar på en möjlig samverkan mellan flera variabler. Sannolikt är det en förväxling av samvariation och orsakssamband som lett till missuppfattningen att fler kvinnor per automatik generar högre avkastning.
Här bör tilläggas att konkurrens på en fungerande marknad gör att bolag med goda styrelser klarar sig bättre än bolag med dåliga styrelser. Detta innebär att om mångfald leder till bättre resultat kommer marknaden att straffa homogena styrelser och gynna heterogena.
Dessutom verkar historien ge dem rätt, som menar att staten är sämre på att styra och leda företag än privata aktörer på en fri marknad.
Till detta kommer givetvis det faktum att debattens fokus på styrelser knappast baseras på en rimlig bedömning av styrelsens betydelse för ett företags resultat. Det är ju snarare företagsledningen som har störst påverkan på resultatet.
Kompetens eller grupptillhörighet
Inte sällan leder lönsamhetsmyten till ytterligare en sammanblandning av begrepp. Ökad andel av en så kallad underrepresenterad grupp motiveras med att den aktuella gruppens kompetens behövs. När vi talar om könskvotering motsvaras detta av en påstådd kvinnlig kompetens, som med ökad kvinnoandel också skulle leda till högre lönsamhet.
Sammanblandningen består i att kompetens förväxlas med grupptillhörighet. Det finns inte något sådant som kvinnlig kompetens och slutsatsen av ett sådant påstående är att varje kvinna kan ersättas av en annan kvinna. Det är således inte en kvinnas individuella kompetens som räknas utan just grupptillhörigheten.
Kvoteringssystem ställer grupper mot varandra och definiera medborgarna som delar av olika kollektiv. Våra medborgerliga rättigheter övergår i ett sådant system från att vara individuella till att bli kollektiva.
Slutligen bör framhållas att premissen för själva kvoteringsdebatten är l viktig att syna. Den som förespråkar kvotering stöder därmed uppfattningen att det finns rätt och fel utfall av mänskliga val. Politikens uppgift blir då att identifiera vad som är rätt och därpå manipulera och/eller reglera processen så att rätt utfall uppnås. Att lägga allt till rätta. Erfarenheterna av den sortens politik från 1900-talet är minst sagt negativa.
Maria Ludvigsson
Talesperson jämställdhet
