Prioritera kostnadseffektivitet i framtidens Arbetsförmedling

Arbetsförmedlingen , AF, kämpar med betydande utmaningar. Företagens förtroende för myndigheten är lågt. Färsk statistik från Svenskt Näringslivs barometer med närmare 3 000 svarande visar att majoriteten av våra medlemsföretag inte använder AF vid rekrytering. Av de som använt AF ger 38 procent ett mycket lågt betyg. Endast 16 procent ger ett högt betyg. Det är alldeles för dåligt.

Ett stort problem är AF:s bristande effektivitet. AF:s personal lägger tre gånger så mycket tid på administration som på kontakter med arbetsgivare. Dessutom ger den upphandlade arbetsmarknadsutbildningen negativa resultat. Samtidigt har upphandlingen av privata coachföretag varit undermålig.

Det saknas inte resurser. AF hanterar ungefär 80 miljarder kronor varje år. Av dessa används cirka 8 miljarder kronor enbart för personal och lokaler. I budgetpropositionen satsar regeringen nu ytterligare en halv miljard kronor på förvaltningsanslaget. Det är orimligt att skattemedel av den storleken fortsätter att satsas på en så pass ineffektiv verksamhet.

Arbetsmarknaden har i grunden förändrats sedan den statliga AF kom till för 65 år sedan. Idag är det inte möjligt för en enda aktör, som dessutom har en myndighetsroll, att vara uppdaterad och möta arbetsmarknadens olika behov.

Bemannings- och rekryteringsföretag står för en allt större del i den naturliga matchningen mellan jobbsökare och arbetsgivare. Det är varken önskvärt, eller sannolikt, att AF kommer klara en roll som central ”matchningsspecialist” i framtiden.

AF har dessutom för många och delvis motstridiga uppdrag. Ett exempel är upphandling av externa tjänster. Det är ett steg framåt att myndigheten numera låter aktörer som ingår i dagens system ge synpunkter på upphandlingarna.

Men det är tydligt att det är ett grundläggande fel att AF hanterar upphandlingen av sina egna konkurrenter. Det har försvårat möjligheterna att få till stånd ett upphandlingsförfarande präglat av förutsägbarhet och målstyrning, vilket påverkat resultat och utvärderingar av privata aktörer.

Regeringen förefaller inse problemen. Den utredning om ett framtida AF-system som regeringen nyligen tillsatt är den största på tjugo år. Utredningen bör ta fasta på följande principer:

• Sätt individen i centrum. Den arbetssökande ska kunna välja såväl förmedlings- som utbildningsaktör. Ersättning till privata aktörer bör vara högre till individer som står längre från arbetsmarknaden. Empiri från Sverige och i andra länder visar på goda resultat vid stärkt kundmakt.
  
• Leverantörer, oavsett om de är offentliga, privata eller ideella ska konkurrera lika villkor. AF:s utförarorganisation ska därmed behandlas som en aktör som alla andra. Stärk resultatstyrningen och mät resultat: uppfylls inte de krav på resultat som ställs ska en utgallring kunna ske.
  
• Inför ett resultatmål för arbetsmarknadsutbildningar. 70 procent av deltagare i insatsen ska gå vidare till arbete nittio dagar efter avslutad insats. Programinsatser som ger dåligt resultat bör avvecklas
  
• Det krävs en bodelning mellan upphandling, kontrollfunktion och utförarroll. Upphandling av externa aktörer bör därför skiljas ut till en annan befintlig myndighet/ organisation. AF behåller kontrollfunktionen kring lämpligt arbete.
  
• Förenkla de arbetsmarknadspolitiska stöden och utgå från vilket behov och stöd den enskilde och en tilltänkt arbetsgivare behöver. Ambitionen bör vara att slå ihop anställningsstöden till ett med utgångspunkt i Nystartsjobbens konstruktion och ett för längre stöd, som t.ex. lönebidrag.

Det finns inspiration att hämta i vår omvärld och på hemmaplan. Australien har ett intressant förmedlingssystem och sjösatte en omfattande reform i slutet av nittiotalet med goda resultat.

Storbritannien har genomfört omfattande förändring särskilt vad gäller stöd för långtidsarbetslösa. I Tyskland har kostnaden för arbetsmarknadspolitiken halverats på tio år och stödsystemen radikalt förenklats.

I Sverige utmärker sig bl.a. det av Svenskt Näringsliv och LO partsägda TSL-systemet vad gäller uppföljning, gradvis justering och resultatparametrar.

Framförallt krävs en förmåga att tänka nytt. Att drömma sig tillbaka till länsarbetsnämnder eller att parterna ska styra genom representanter i AF:s styrelse är inte vägen framåt. Inte heller kommer kommunerna att effektivt kunna ta över den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Vägen framåt är en kostnadseffektiv verksamhet anpassad till dagens arbetsmarknad med fokus på myndighetsutövning, med mindre kostnadskostym och med tydligare fokus på resultat. Det tjänar alla på.

Artikeln har publicerats på SVD Näringsliv Debatt 30/9 2016