Under tveksamma former har FN-organet IMO beslutat att införa nya hårdare svavelregler för den internationella sjöfarten. På många sätt är de nya reglerna välkomna genom att de skärper kraven och gör att mindre svavel tillåts släppas ut. Men mot en punkt i beslutet kan man ha allvarliga invändningar. Det bestämdes nämligen att från 2015 ska det införas svavelgränsvärden på Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen som är 35 gånger så hårda som de gränsvärden som kommer att tillåtas i övriga världen.
Svavelnedfallet i Sverige har minskat och är idag mindre än en femtedel jämfört med vad det var för tjugo år sedan. Förbättringen beror både på myndighetskrav och på en lång rad tekniska åtgärder som vidtagits från företagens sida. Erfarenheten visar att bäst resultat i kampen för en bättre miljö fås om politiker är tydliga kravställare och driver på, samtidigt som man är lyhörd för och samarbetar med näringslivet när det gäller införandet. För närvarande ser vi att det brister i regeringens samarbetsvilja.
Vi har redan nu hårdare utsläppsregler jämfört med vad som gäller i övriga världen, exempelvis i södra Europa och längs betydande delar av den europeiska atlantkusten. Hittills har skillnaden i ambitionsnivå varit möjlig att hantera och följden har blivit sänkta utsläpp i vårt närområde till rimliga kostnader. Svenskt Näringsliv säger inte heller nej till att gå vidare och successivt införa ännu hårdare krav på minskade utsläpp.
Problemet är att den drastiska skärpning för sjöfarten som planeras till 2015 leder till orimliga kostnader och snedvrider konkurrensen. Det är märkligt att beslutet fattades utan att man i förväg gjort någon konsekvensutredning. Nu i efterhand beräknar Sjöfartsverket kostnaden till minst 13 miljarder kronor per år. Så mycket dyrare blir sjötransporterna för svenska företag. För det konkurrensutsatta näringslivet är det inte möjligt att föra vidare dessa kostnader till kunderna. Följden blir att det blir svårare att konkurrera med företag i andra länder som slipper undan de nya hårda miljöreglerna.
För oss i näringslivet ser vi framför oss att bränslekostnader för sjötransporter kan öka med upp till 70 procent. Alla drabbas mer eller mindre, men allvarligast blir situationen för skogsindustrin, gruvor, stål- och metallindustrin. I en knivskarp internationell konkurrens riskerar vi att förlora 10 – 15 000 jobb med de nya reglerna.
Inte heller för miljön är nyordningen att föredra. Visserligen skulle svavelutsläppen minska i vårt närområde. Men skillnaden blir inte stor eftersom vi redan har lyckats få ner våra utsläpp så pass mycket. Samtidigt visar kalkylerna på trafikökningar i andra delar av världen, exempelvis i Medelhavet. Vi kommer alltså att få se ökade svavelutsläpp från fartyg i just de områden där hälsoproblemen är som värst.
I Sverige riskerar dessutom koldioxidutsläppen att öka med de nya reglerna. När fartygstransporter fördyras kommer gods att föras över till lastbilstransporter på land istället. Det innebär ett omfattande energislöseri, eftersom lastbilar drar avsevärt mer bränsle per transporterat ton än vad fartyg gör. Järnvägsnätet är redan som det är överbelastat och eventuella kapacitetsökningar ligger långt fram i tiden, så det är inget alternativ i närtid.
Trafikverket kom nyligen i en utredning fram till att koldioxiden från vägtransporter fortsätter att öka trots att fordonen blir mer bränslesnåla. Orsaken är att trafiken växer i än snabbare takt. Genom att sätta krokben för den energieffektiva sjöfarten späs utsläppen från vägarna på i än högre takt och det blir svårare att uppnå miljömålen.
Det är visserligen bra att regeringen har insett att de nya reglerna är konkurrenssnedvridande och att man angett att man skulle vilja få gemensamma regler i hela EU. Den mest realistiska väg att gå är att kombinera kravet på gemensamma regler med att man samtidigt i tid förskjuter införandet. Problemet är att klockan tickar på, i EU är beslutet försenat och i avvaktan på att någon tar ett initiativ kommer IMO-beslutet obönhörligen att träda i kraft inom mindre tid än tre år, om inget görs omedelbart.
Vi har försökt påtala för regeringen hur brådskande detta ärende är, men vi har inte fått någon reaktion på hur eller ens om man avser att agera i frågan
Regeringen behöver omgående skrida till handling för att få till en ändring av IMO-beslutet. Lämpligen sker det genom att man slår sig samman med likasinnade regeringar i Europa och för fram behovet av revidering av regelverket i EU:s samordning inför nästa IMO-möte i början av mars.
Det som behövs är en förskjutning i tid av de nya hårdare kraven så att ny teknik och tillgången på lågsvavligt bränsle hinner komma ikapp. En justering möjliggör också att vi får lika villkor inom EU, vilket borde vara en självklarhet på den inre marknaden. Slutresultatet blir en bättre miljö och minskade hälsoproblem, samtidigt som näringslivets konkurrenskraft säkras.
