Energipolitiken är central för näringslivet i Sverige, särskilt som vi har mer energiintensiv industri än många andra länder. Alla åtgärder som hjälper till att uppfylla de krav som näringslivet, såväl som de flesta politiker ställer på energipolitiken, trygg leverans, stabila konkurrenskraftiga priser och låg miljöpåverkan, är positiva. Öppnandet av FennoScan 2 är ett exempel på en sådan åtgärd eftersom den möjliggör elimport när vi har låg inhemsk elproduktion. Men att enbart förlita sig på importerad baskraft i framtiden är inte ett tryggt alternativ i det långa perspektivet.
Långsiktigheten och tryggheten i den framtida energiförsörjningen är central då investeringsbeslut, särskilt i den energiintensiva basindustrin görs på lång sikt. Så har även det finska näringslivet resonerat när de valt att investera i ny kärnkraft. Kärnkraft som kan stå för en stabil bas i framtidens energisystem. Den finska industrin bygger inte kärnkraft för att kunna exportera el till Sverige utan för att trygga sitt elpris och sina egna behov. Idag är Finland till delvis beroende av rysk gas för sin elproduktion, för att minska detta beroende investerar Finland i utbyggnad av kärnkraften. Under 2010 importerades dessutom 10 procent av den finska elförbrukningen.
Det är förvisso bra med en ökad möjlighet till elutbyte mellan de nordiska länderna, men den nya förbindelsen till Finland är ingenting vi bör använda för att långsiktigt trygga vår egen elförsörjning. Vad som händer med den svenska elbalansen när dagens kärnkraft faller för åldersstrecket runt 2030 är mycket ovisst. Den svenska industrin är därför också intresserad av att investera i kärnkraft, eller annan konkurrenskraftig baskraft, för att säkra sitt elbehov på längre sikt. Dagens energipolitik lämnar i detta hänseende en del övrigt att önska.
Med dagens regelsystem är det dessvärre mycket svårt för en ny aktör att bygga basproduktion av el, inte minst kärnkraft. En ny kärnreaktor får endast startas om en gammal tas ur drift samtidigt, något som det endast är dagens producenter som kan fatta beslut om. En ny reaktor får dessutom enbart byggas på en redan befintlig site, som ägs av dagens kärnkraftsproducenter.
Anna-Karin Hatt säger på DI debatt 25/1 att utbyggda överföringsförbindelser minskar vårt beroende av importerad el eller minskar vårt beroende av vattenkraft och kärnkraft. Detta resonemang haltar eftersom den finska elproduktionen består till knappt 50 procent av just vatten- och kärnkraft. Därtill kommer en stor andel kol- och gasbaserad kondenskraft.
Vi inom det svenska näringslivet säger inte nej till nya elkablar till våra nordiska grannländer, men det är fel att säga att det leder till ett minskat beroende av vatten- och kärnkraft, och det är lika fel att förlita sig på import från ett land som i nuläget själva är beroende av import för att klara sitt elbehov.
Vårt huvudbudskap är att Sverige måste se om sitt eget hus. Vi har inget emot fler överföringsförbindelser, så länge elproduktionen i Sverige möter det behov vi har, så att målen i energipolitiken kan uppfyllas.
