Sophie Nachemson-Ekwall, journalist, författare och doktorand på Handelshögskolan, och Ulf Jakobsson, nationalekonom och f d vd för IUI, presenterade var sin rapport på detta tema.
Nachemson-Ekwall och Jakobsson var eniga i historiebeskrivningen. Svenska bolag köps upp av utländska ägare i en snabbare takt än det fylls på med nya. Det privata direktägandet på börsen har minskat från cirka 50 procent 1970 till 11 procent idag. De var också överens om att privata engagerade ägare är bäst. Frågeställningen är hur vi ska hantera den situation som nu uppstår.
– Forskningen visar att det bästa ägandet är tydligt privat ägande, och med det menas den situation som finns när kanske hälften av aktierna ägs av en entreprenör. Nu handlar det om att hantera den situation som uppkommit då institutioner redan är stora ägare till börsbolag, sa Sophie Nachemson-Ekwall.
Vad som kan göras åt utvecklingen var däremot de två rapportförfattarna inte överens om. Nachemson-Ekwall ansåg att vi måste gå från att diskutera ägarstyrning till att diskutera bolagsstyrning och skapa incitament för ägarna att gå från kortsiktighet till långsiktighet. För att nå detta framförde hon tre förslag:
– De institutionella investerarna bör tillåtas ta ett mer aktivt långsiktigt ägaransvar. För det krävs nya ägardirektiv som öppnar för möjligheten att allokera en del av sparkapitalet till långsiktigt direktägande på börsen. Svenska staten måste få lov att spela en roll. En början kan vara att titta på den finska modellen med ett statligt investmentbolag.
– Långsiktigt ansvarstagande kan uppmuntras genom att införa stabiliserande ägarmekanismer på börsen. Hit hör utökad informationsgivning till långsiktigare ägare eller skatteförmåner vid ägande av större aktieposter eller innehav över längre tid.
– Styrelsens roll som kompetent och ansvarigt beslutsorgan måste tydliggöras och stärkas. En modell med olika och längre valperioder för olika styrelseledamöter kan ge större stabilitet. Detsamma gäller om ledamöter i valberedningarna tillsätts av aktieägare med deklarerade – och långsiktiga – ambitioner med sina innehav. Det bör införas tidsspärrar för att få tillträde till valberedningar. Rollen som oberoende ledamot måste stärkas.
Ulf Jakobsson pekade på att institutionerna spelar en viktig roll. De är investerare, de vaktar regelsystemet och slår vakt om minoritetsägares intressen. Däremot var han mycket tveksam till om institutionerna utöver detta kan ta på sig rollen som aktiva kontrollägare.
Ulf Jakobsson har studerat hur institutionerna i praktiken väljer att göra sina placeringar.
– Tittar vi på AP-fonderna kan vi konstatera att alla fonder utom 6:e AP-fonden är väl diversifierade. De har obligationer, svenska samt utländska aktier, och innehaven är i allmänhet fördelade på små poster. Kontrollägande skulle därför medföra en betydande omläggning av deras investeringsstrategi.
– Ett aktivt kontrollägande för inte bara med sig en högre förvaltningskostnad. Det leder också till att institutionerna inte kan diversifiera sina portföljer, samt att de måste låsa sina placeringar över längre tid. Detta är förmodligen skälet till att institutionerna väljer att inte agera kontrollägare. Det ligger helt enkelt inte i pensionsspararnas intresse, sa Ulf Jakobsson.
– För AP-fonderna finns dessutom en risk att de tvingas följa en politisk agenda istället för en affärsmässig. Risken är kanske liten men situationer kan uppstå där det kan finnas önskemål att värna det svenska ägandet i enskilda bolag. Dessutom kan politiker ha synpunkter på förmånsprogram och tvinga bolag att ta politiska hänsyn vid utnämningar. Det finns starka empiriska belägg för negativa effekter av politisk styrning.
Lars-Erik Forsgårdh, ordförande i Ägarfrämjandet, var inbjuden för att kommentera rapporterna.
– Jag har i många år talat mig varm för enskilda investerares villkor. Vi måste få en konkurrenskraftigare beskattning av kapitalvinst och utdelning i Sverige. Idag är den näst sämst i OECD när man summerar bolags- och utdelningsskatt. Detta hämmar investeringar.
I frågan om institutionerna höll Forsgårdh med Nachemson-Ekwall om att det behövs bättre regler och han var inte orolig för institutionellt kontrollägande.
– Sverige måste nog söka sig fram på alla tre vägarna men med fokus på privat kontrollägande. Vi kommer nog också att komma fram till en modell med spritt ägande med ledningsstyre, även om det flesta inte tycker detta är bra.
En representant för de institutionella ägarna på seminariet var Ossian Ekdahl, ansvarig för ägarstyrning på 1:a AP-fonden.
– Detta är en intressant diskussion men det är synd om vi sätter ägarformer mot varandra. Vi borde konstatera att läget är som det är och istället göra det bästa för företagen. Vi i institutionerna kan påverka valberedningar och styrelser även med någon enstaka procents ägarandel. Vi lägger stora resurser på ägarstyrning, sa Ossian Ekdahl.
Urban Bäckström frågade Sophie Nachemson-Ekwall om hennes förslag inte var motstridiga, att å ena sidan ge institutionerna mer ägarmakt och å andra sidan förstärka bolagsstyrelserna mot ägarna.
– Poängen är inte att diskutera ägare. Jag vill diskutera bolagen och den värdeskapande processen i bolagen. Det är den processen som leder till avkastning och utdelning, sa Sophie Nachemson-Ekwall.
Till Ulf Jakobsson ställde Urban Bäckström frågan att om modellen med starkare styrelser och ledning i bolagen inte passar svensk kultur och kontrollägande är för dyrt för institutionerna - vad gör vi då?
– Institutionerna kan inte ta det ägaransvar för företagen som privata kontrollägare har idag. Lösningen finns i stället i att utveckla det privata kontrollägandet genom att skapa bättre incitament. Kanske kan man tänka sig en blandform i framtiden där man både tillåter privat kontrollägande och spritt ägande med ledningsstyre, sa Ulf Jakobsson.
