Undersökningen visar på en dramatisk minskning av investeringsvilja och anställningsplaner. Det gäller särskilt större företag, men även små- och medelstora företag påverkas på bred front.
Förtroendekrisen i det finansiella systemet hanteras med gott ledarskap i Sverige. Samtidigt tycks inte åtgärderna fullt ut få avsedd effekt. Skillnader mellan å ena sidan bank- och marknadsräntor och, å andra sidan, statslåneräntor ligger kvar på en hög nivå. Dessutom säger hälften av alla företag som har lån att deras bank har blivit stramare i sin kreditgivning, enligt vår undersökning.
Detta gör att de lättnader i penningpolitiken som genomförs inte tränger fram till hushåll och företag. Kreditmarknaden fungerar alltjämt dåligt. Så kan det inte fortsätta.
Men även en skickligt hanterad bankkris följs emellertid nästan alltid av en ordentlig lågkonjunktur. Staten tvingas lägga allt mer pengar först på räddningspaket och sedan på a-kassan och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
En kompletterande och mer offensiv strategi skulle vara att släppa fram reformer och investeringar som Sverige ändå behöver göra, men som blir billigare att genomföra nu och som samtidigt kan förekomma en del av krisens skadeverkningar. Sådana reformer och investeringar finns både i den offentliga och i den privata sektorn.
De flesta ekonomer dömer ut finanspolitiska stimulanser som instrument för att utjämna normala konjunktursvängningar. De får ofta genomslag för sent och eldar på under nästföljande högkonjunktur. Inför risken för en mycket allvarlig och långvarig lågkonjunktur är läget dock ett annat.
I en artikel i Ekonomisk debatt från 2003 argumenterade Anders Borg för just den här typen av aktiv finanspolitik. Där poängterade han särskilt att en aktiv finanspolitik kan vara framåtsyftande och ta hänsyn till vad prognoserna säger, vilket är bättre än att passivt invänta notan som kommer när kostnaden för arbetslösa ökar.
Enligt vår bedömning finns ett utrymme för långsiktiga reformer med en årskostnad på 30 à 40 miljarder. Utöver detta finns som vi ser det ytterligare ett utrymme på cirka 20 miljarder för tillfälliga åtgärder koncentrerade till den allra närmaste tiden. Som en jämförelse kan nämnas att både USA och Kina är på väg att rulla ut väsentligt större finanspolitiska satsningar, räknat som andel av BNP. Även Storbritannien och en del andra länder genomför nu extra åtgärder.
En reform- och investeringsstrategi skulle kunna bygga på fyra pelare:
Först, en extraordinär finanspolitisk satsning på offentliga investeringar. Åtskilliga vägar och järnvägar är färdigplanerade och kan tidigareläggas. Inte minst finns ett uppdämt behov av underhållsarbeten som är lönsamma och som kan dras igång ganska snabbt. Olika finansieringsmetoder bör också tillåtas. Offentlig-privat samverkan (OPS) har i Norge och Finland använts med stor framgång för att få en mer effektiv sammankoppling av byggen och driften i infrastrukturprojekt.
För det andra, släpp fram privata investeringar. Åtskilliga företag vill investera, men får inte eller sitter fast i långa tillståndsprocesser. En hel del energiproduktionsinvesteringar väntar bara på klartecken för att komma igång. Många företag har tvingats vänta med miljöinvesteringar till följd av långa handläggningstider. För många framstår också tillståndsprocessen som riskabel, eftersom den kan leda till att även den befintliga verksamheten åläggs restriktioner eller ökade krav. Regeringen föreslår visserligen en viss förändring i miljöbalken. Men till stor del kvarstår problemet.
Av avgörande betydelse inte minst för basindustrin vore en brett förankrad energipolitisk överenskommelse som möjliggör att planeringen för nödvändiga energiinvesteringar nu skulle kunna inledas. Det är inte bara räntor som behöver komma ner. Det gäller även elpriserna.
För det tredje, öka lönsamheten i investeringarna. Arbetskostnad är en viktig faktor för investeringars lönsamhet. Här spelar arbetsgivaravgifterna en stor roll. En fortsatt generell sänkning skulle ge en bättre koppling mellan avgiftsuttag och förmåner.
En djupare konjunktursvacka är ett gyllene tillfälle att se över kapitalinkomstskatten. Många investeringar blir avsevärt mer lönsamma om kapitalinkomstskattesatsen skulle sänkas från nuvarande 30 procent närmare snittet för Europa runt 10 procent.
Avskaffa till exempel även stämpelskatt vid övertagande av fastighet och fastighetsskatt för näringsfastigheter. Indirekt förbättras lönsamheten i investeringar, nedgången i fastighetsvärdena dämpas.
En åtgärd som skulle förbättra investeringsklimatet för såväl materiella investeringar som investeringar i humankapital är en sänkning av inkomstskatten. En sänkning av den statliga inkomstskatten med sikte på en högsta marginalskattesats på 40 procent skulle på ett mycket påtagligt sätt förbättra investeringsklimatet i båda dessa avseenden.
För det fjärde, förbättra kredittillgänglighet under krisen. På en rad områden kommer lönsamma investeringar inte igång därför att krediter inte finns eller blivit onödigt dyra i finanskrisen kölvatten. Om inte bankernas kreditgivning lossnar snart och finansmarknaderna börjar fungera igen kan det bli nödvändigt att införa en allmän statlig garanti av bankerna av samma typ som vid bankkrisen vid 1990-talets inledning. Vi tror att vi närmar oss en sådan punkt.
Lika viktigt är det att befintliga krediter inte sägs upp i onödan. Nuvarande regelverk ger bankerna rätt att i vissa situationer säga upp lån även om företaget betalar räntor och amorteringar i tid. Det kan skapa en onödig, nedåtgående spiral. Regelverket bör ses över.
Sist men inte minst vill vi vända oss till våra fackliga motparter, PTK och LO. Vi tycker förhandlingarna om ett nytt huvudavtal går för långsamt. Arbetsmarknaden kommer att stå i centrum under de närmaste åren och det är viktigt att vi som är parter gör vad vi kan för att den ska fungera bra. Därför är det viktigt att ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden kommer till stånd och skyndsamt kan bidra till att rensa bort onödigt krångel och konflikter. Många av de företag som varslar tvingas enligt las att säga upp de mest skickliga anställda bara för att andra har längre anställningstid. Det ökar naturligtvis inte deras överlevnadsförmåga och investeringsvilja. En bättre fungerande arbetsmarknad gör att företagen bättre kan ta vara på den efterfrågan som faktiskt finns.
Sverige kommer inte undan en lågkonjunktur, även med den reform- och investeringsinriktade ekonomiska politik som vi föreslår. Men den behöver inte bli lika långvarig och lika djup. Och den långsiktiga kostnaden av krisen blir avsevärt mindre. Reformerna under 1990-talskrisen bröt faktiskt två decennier av kräftgång i hushållens inkomster och inledde en femtonårsperiod där inkomster realt steg med över 30 procent. Även denna kris kan göras till språngbräda för en ny tillväxtperiod.
