Det är inte oviktigt för att förstå uppmärksamheten kring Johnsons bok. Den handlar nämligen inte alls om fakta kring tidigare regelförändringar och hur de har påverkat sjukfrånvaron. Boken är i stället en belysning av olika intressens påstådda kamp om sjukfrånvaron som ett problem eller inte. De olika regelförändringar som har skett är alltför vagt berörda i boken för att den ska kunna fungera som en analys av vad som var orsak och vad som är verkan.
Detta gör att boken själv blir en del i den kamp som den säger sig vilja belysa. Det är förmodligen inte utan avsikt. Vänsterdebattörer har tagit den till sina hjärtan. Men Johnsons bok lär inte förändra historieskrivningen, däremot kan den läsas som en betraktelse över hur historien skrivs.
Fakta om den svenska sjukförsäkringen är att den tillät som mest drygt 550 000 personer att vara permanent frånvarande från arbetsmarknaden. Till detta ska läggas de drygt hundratusen människor med sjukpenning längre än ett år. Med en sådan frånvarostatistik är det en inte minst politisk nödvändighet att ställa sig frågan vad som har gått snett. Allt annat hade varit ansvarslöst.
Genom den ofantliga mängd utredningar som gjorts tvingas vi nog, till skillnad från Johnson, att inse att det inte finns ett enda svar utan att det är många samverkande faktorer som lett till denna olyckliga utveckling. Johnsson väljer i sin bok särskilt framhålla ett par av de bakomliggande förklaringarna, nämligen attityder till sjukförsäkringen och den laddade frågan om överutnyttjande av försäkringen.
Svenskt Näringsliv lät 2001 göra en opinionsundersökning då ett stort antal personer tillfrågades om sin attityd till sjukförsäkringen. Av undersökningen framgick bland annat att sex av tio ansåg att det var okej att sjukskriva sig utan att vara sjuk. Det framgick också av undersökningen att många hade dålig kännedom om vad försäkringen egentligen tillät. Om detta ska kallas fusk, felaktig attityd eller överutnyttjande är av underordnad betydelse.
Uppfattningen om en mjuk försäkring gällde också Försäkringskassan som inte upprätthöll de kontrollmekanismer som ett försäkringssystem med höga ersättningsnivåer bör ha. Detta ledde till fler sjukpenningärenden och orimligt långa sjukpenningperioder och ett förkrossande stort antal förtidspensionärer.
Det som är och var väsentligt är den kunskap som växte fram om att försäkringen användes på ett felaktigt sätt. I en undersökning från 2003 hade antalet som tyckte att det var okej att sjukskriva sig utan att vara sjuk sjunkit till fyra av tio. Debatten om rätt och fel hade då börjat, men kunskapen om vad försäkringen tillät och tillämpningen av den påverkade förmodligen också. Till skillnad från vad Johnson tycks mena, har inställningen till försäkringen - och tillämpningen av den - stor betydelse för sjukperiodernas längd.
Med de kontrollmekanismer som nu införts med rehabiliteringskedjan förses sjukförsäkringen med förutsägbarhet både för den enskilde individen och för Försäkringskassan som ska tillämpa sjukförsäkringen. För att dessa bedömningstidpunkter ska uppfattas som rättvisa är det också nödvändigt att lagstiftaren kompletterar dem med tydliga instrument och normgivning av hur arbetsförmåga ska bedömas.
De personer som under 2010 kommer att utförsäkras och erbjudas Arbetsförmedlingens stöd är personer som i många fall har en mycket lång frånvarohistoria. Det kommer att krävas stora insatser för att dessa personer åter ska få en plats på arbetsmarknaden. Därför är det viktigt att det fortsatta arbetet med att erbjuda hjälp och stöd oavbrutet utvecklas och stimuleras.
Nu bör insaterna inrikats på att övergången från sjukförsäkring till arbetsmarknadspolitik leder till arbete. Lösningen är däremot inte, som Johnson vurmar för, en återgång till passivitet och statsstöd som legitimerar människors utanförskap.
