I 20 års tid från 1987 till 2007 räknades heltidsstudenter som aktivt sökte arbete inte in i arbetskraften. Eftersom dessa individer inte ingick i arbetskraften kunde de heller inte vara arbetslösa, i alla fall inte i statistisk mening. Därmed försvann denna grupp, bestående företrädelsevis av unga människor, helt ur arbetslöshetssiffrorna under 20 år.
Att sluta räkna arbetslösa studenter som just arbetslösa var ett politiskt beslut som genomfördes mot Statistiska Centralbyråns (SCB) rekommendationer. Effekten blev att den svenska arbetslösheten underskattades i jämförelse med hur andra länder räknade. Idag följer dock Sverige återigen FN-organet ILO:s rekommendationer och beräkningen av den svenska arbetslösheten sticker inte längre ut som ett internationellt undantag. Trots detta har återigen en debatt blossat upp om vi faktiskt mäter arbetslösheten på rätt sätt, framför allt handlar det om hur vi mäter ungdomsarbetslösheten.
Låt oss börja med att konstatera att ungdomsarbetslösheten, enligt internationellt vedertagen definition och alltså numera även Sveriges definition, uppgår till 30,9 procent (AKU, april 2010). Denna siffra beräknas genom att man dividerar antalet arbetslösa i åldersgruppen 15-24 år med antalet personer som ingår i arbetskraften i samma åldersgrupp. Som arbetslös räknas personer som kan arbeta och som också aktivt söker arbete. Arbetskraften utgörs av summan av antalet sysselsatta och antalet arbetslösa, alltså alla personer som antingen redan har jobb eller söker jobb:
193 600 / 627 200 = 30,9 procent
Det finns i huvudsak två metoder att frångå denna internationella standard för att beräkna ungdomsarbetslösheten och anlända till lägre siffror. För det första kan man, som vi gjorde tidigare, exkludera arbetssökande studenter. Då ser beräkningen ut så här:
(193 600 – 121 500 ) / ( 627 200 – 121 500) = 14,3 procent
För att anlända till en ännu lägre ungdomsarbetslöshet kan man dessutom strunta helt i att jämföra antalet arbetslösa med storleken på arbetskraften och istället jämföra med hela befolkningen i den åldersgruppen:
(193 600 – 121 500 ) / 1 243 900 = 5,8 procent
5,8 procent ser inte särskilt dramatiskt ut. Men om man ska börja trixa med definitionerna på detta vis bör man kanske ställa sig frågan om det är vettigt att exkludera arbetssökande ur statistiken bara för att de har valt att studera vidare istället för att sitta helt sysslolösa. Man bör också ställa frågan hur vettigt det är att jämföra antalet arbetslösa med hela befolkningen som alltså består av en mängd högstadie- och gymnasielever som ännu inte har en tanke på att försöka ta ett arbete. Kanske är det då minst lika vettigt att räkna in alla de ungdomar som är undersysselsatta och alla de ungdomar som vill och kan arbeta men som inte aktivt söker arbete. I så fall ser beräkningen ut så här:
( 193 600 + 80 600 + 41 700 ) / ( 627 200 + 41 700 ) = 47,2 procent
47,2 procent är inte en lika trevlig siffra som 5,8 procent, men på många sätt minst lika logisk.
Slutsatsen av denna sifferexercis är att det är möjligt att beräkna ungdomsarbetslösheten på sätt som både visar att den är betydligt lägre, och betydligt högre, än vad den officiella statistiken visar. En siffra som dock återkommer i alla beräkningar är 193 600. Det är så många ungdomar som var arbetslösa i Sverige i april 2010. För att undvika ytterligare förvirring om hur många 193 600 personer egentligen är, om man nu ogillar antal och istället vill mäta i procent, kanske det är bäst att fortsätta räkna på samma sätt som andra länder gör. 30,9 procent.
