Snart två månader har passerat sen jag satte mig på ett plan till Japan och lämnade min trygga vardag i Umeå. Jag bytte Nordeuropa mot ostligaste Asien, högertrafik mot vänstertrafik, spagetti och pizza mot nudlar och rå fisk, men kanske framförallt så bytte jag ett sätt att tänka och vara mot ett annat.
Sakta men säkert har jag skaffat mig en ny livsrytm här i Sendai, med språkstudier på förmiddagarna och arbete i ett forskningslabb på biologiinstitutionen på eftermiddagarna, ett arbete som ofta pågår en bra bit in på kvällen. För sådan är arbetsmentaliteten här. Även om klockan hunnit passera nio är jag först att gå hem. Som enda ickejapan på labbet utgör jag ett exotiskt inslag i mina kollegors vardag. Inte bara för att jag vill hem i tid, utan också på grund av alla de subtila men ändå distinkta olikheter mellan deras japanska verklighet och min egen.
Sammantaget stärker dessa olikheter bilden av ett säreget och egendomligt Japan. Mina vänner bland utbytesstudenterna tycks uppleva samma sak, oavsett om de är amerikaner, européer eller asiater. Japan är som ingen annanstans.
På två månader har jag sett till att suga i mig så mycket som möjligt av det som Japan har att erbjuda, antingen lotsad av mina välvilliga labbkollegor eller på upptäcktsfärd tillsammans med andra utbytesstudenter.
Vi har sjungit oss hesa på karaokeklubbar till klockan sex på morgonen, badat i varma källor, sett det makalösa ö-landskapet vid Matsushima och höstens sprakande färgskiftningar i Fukushima. Jag har antagligen dykt djupare i det japanska köket än vad jag någonsin gjort i det svenska. Jag har ätit allt som havet har att erbjuda, både tillagat och rått.
Jag fascineras av Japans rika och unika kultur, men det är inte det jag ser på ytan som förbryllar mest utan någonting bortom det man kan ta på, någonting i den japanska ”folksjälen”. Det är ett sätt att betrakta verkligheten på som både fängslar mig och som jag inte kan förstå.
Det är en utmaning att läsa av de sociala koderna, att veta när det passar med en bugning eller ett leende, att förstå hur mycket betoning som skall läggas på ett tack eller en ursäkt, att känna av när man förolämpar eller generar någon.
Åtta månader återstår innan jag lämnar Sendai och sätter mig på planet hem till Umeå igen. Jag har förhoppningsvis många fler fantastiska upplevelser framför mig, men frågan är om jag någonsin blir riktigt klok på Japan.
