Igår pratade jag och två av mina vänner om vår situation som svenska utbytesstudenter här i Vancouver. Vi konstaterade att vi i stort sett är nöjda med UBC och att det mesta blivit ungefär som vi väntat oss. Vi diskuterade också skillnaderna mellan studenter från olika länder, och det faktum att studenterna från Sverige ofta är lite äldre.
Under introduktionsveckan i början av terminen deltog de flesta utbytesstudenterna i olika (ganska tråkiga) lära-känna-varandra-lekar. En av dessa gick ut på att vi skulle gissa vad andra personer i gruppen hade för bakgrund, intressen och studieinriktningar. Tjejen som skulle beskriva mig trodde att jag gillade basket och pluggade företagsekonomi. Det stämde inte alls. Inte heller stämde det att jag var mellan 20 och 21 år, som hon gissade på. Avslöjandet av min faktiska ålder på 25 år som gav reaktioner. – Va? Nej…är du 25? Då är du ju gammal, ju.
Det var den första åldersrelaterade kommentaren som jag fick, men knappast den sista. Gång på gång reagerar folk på min ”höga” ålder. Att jag är äldre än majoriteten av mina kursare beror på att jag, efter gymnasiet, gjorde som så många andra svenskar och tog en paus från studierna i några år. Jag ville ut och resa, åka till länderna längst bort på jordgloben, upptäcka världen. Behållningen jag har haft av det beslutet går knappast att beskriva. Jag är oändligt glad över att jag väntade några år innan jag satte kurs mot universitetsexamen. Resorna gav mig ovärderliga erfarenheter och även lite välbehövlig tid till att fundera ut vad jag ville plugga.
Det verkar inte vara ett lika vanligt tillvägagångssätt i andra länder. Många av studenterna som jag träffar här, både från Kanada och från andra länder, berättar att det var en självklarhet för dem att börja studera på universitetet direkt efter gymnasiet. De vill skynda sig och få en utbildning så att de kan börja jobba och göra karriär. Jag menar inte att det är fel. Men jag vill poängtera att det finns många olika sätt att skaffa sig kunskap. Bildning och utbildning är inte nödvändigtvis samma sak, och båda är åtråvärda. Jag ser resande som ett redskap till bildning, som ett sätt att tillskansa sig värdefullt vetande på - även om det inte leder fram till en examen som kan skrivas ner på papper.
Visst kan jag känna tendenser till åldersnoja ibland, när jag inser att många av studenterna som går på mina kurser är flera år yngre än mig. Och ibland kan det ge mig lite ångest att folk som är 23 år redan går sista året på masterprogrammet. Men jag är nöjd att jag väntade. Och jag hoppas och tror även att mina framtida arbetsgivare inser vilket värde det faktiskt har.
