Turisterna köper alibababyxor och ayurvedisk rökelse, tränar yoga och försöker förstå sig på sanskrit. De prutar på fasta priser, insisterar på att sitta på busstaket fastän det finns gott om platser inne i bussen och står över Continental breakfast för att med händerna försöka sleva i sig brännande kryddstark Thali på den lokala syltan.
Jag känner mig lite pinsam när jag inser att jag är en av dessa turister. Men det gör detsamma. Jag fortsätter att entusiastiskt att testa, smaka, undersöka och söka kontakt med allt och alla som verkar spännande och intressant. Jag gör det för att jag inte bara vill titta på, utan för att jag vill vara en del av spektaklet, lära och försöka förstå. Jag är säker på att Ashok, risodlaren från södra Sikkim som jag på den lokala bussen introducerar The Knife för, också gillar min attityd.
I Sverige beskriver vi oss själva i stor utsträckning med hjälp av vår profession. Vi är vad vi arbetar som, eller möjligtvis vad vi studerar till. Vi ställer inte så många frågor. Avgörande för om dotterns nya pojkvän accepteras av pappan i familjen är om han vet Manchester Uniteds laguppställning i finalen i Champions league.
Det är annorlunda här i Indien. Så många fler frågor är av betydelse. Vad arbetar din pappa med? Var bor du? Vad studerar du? Vem är du släkt med? Vilka personer med makt känner du? Svaren på dessa frågor definierar dig och är nödvändiga för att skapa och upprätthålla relationer inom accepterade gränser. Kastsystemet genomsyrar fortfarande samhället, människors sätt att tänka och förhålla sig till varandra. Visst är det möjligt för en Brahmin att gifta sig med någon från ett lägre kast men det förutsätter att hon eller han accepterar ett liv i isolation från familj och samhällelig gemenskap.
Jag äter lunch med elever från ett gymnasium i Ahmedabad och samtalet kommer efter ett tag in på det intressanta ämnet ”drömprinsen”. Ett par flickor börjar fnittrandes prata om Shahrukh Khan, Bollywoods just nu mest lysande stjärna och när de tystnat säger en annan flicka: “I don’t know what I want my future husband to be like, I trust my parents in that decision.” Det är inte i första hand den ojämlika fördelningen av valmöjligheter mellan kvinnor och män som slår mig, utan den i vissa avseenden totala avsaknaden av dessa.
På dörren till sovvagnen på tåget mellan Delhi och Ahmedabad ser jag en skylt med texten: “Assaulting women is a crime”. Som för att påminna människor, som om de inte visste. Vissa saker kan jag vrida och vända på i evigheter utan att riktigt förstå.
