Jag är student, vilket betyder att min ekonomi är minst sagt begränsad. Därför var dollarns sakta men säkra fall förra hösten till min stora fördel och förtjusning då jag studerade i Minnesota. Mitt CSN-lån var baserat på en dollarkurs på 10 kronor vilket betydde att jag i princip kunde resa runt hela USA när dollarn sjönk så lågt som till runt 6 kronor. Dagligen studerade jag med glädje valutakursen och i slutändan kunde jag, enbart finansierad av mitt CSN- lån, besöka New York, Chicago, San Fransisco, las Vegas och Kanada. Samtidigt slet mina amerikanska rumskamrater sitt hår över hur dyrt allt blivit, hur lite deras pengar var värda och hur lite pengar de fick över. Men som alltid, att se saker utifrån är en sak och att uppleva dem inifrån en annan.
Nu är jag i Kina och befinner mig i den omvända situationen. När jag först växlade in pengar var den svenska valutan starkare än den kinesiska och jag tänkte att jag även denna termin kanske skulle kunna göra några klipp. Så blev det inte. Kronan har nu fallit i relation till yuanen och även nu kontrollerar jag valutakurser varje dag, fast det är inte med förtjusning utan med förskräckelse. Jag har redan tvingats ställa in en efterlängtad resa till södra Kina och minskat min dagsbudget. Även om jag inser att jag upplever denna finanskris på gräsrotsnivå är det nog så kännbart och verkligt. Jag träffade en amerikan igår som glatt berättade att eftersom dollarn har gått upp har han möjlighet att resa runt i Kina. Inte med bitterhet, utan ironi, väljer jag således att inse denna vändning.
I USA vann jag och i Kina får jag förlora. Någonstans långt inne betraktar jag eländet med en gnutta humor och svensk jantelag; varför skulle jag inte förlora nu, jag har ju redan vunnit en gång? Och sett ur ett större perspektiv; jag kunde utnyttja finanskrisens valutafall till att se USA och nu får mina amerikanska vänner använda dollaruppgången till att se Kina. Kan det egentligen bli mer globalt? Eller, för den delen, mer lämpligt?
