Det går inte en vecka utan allt dystrare bedömningar av världsekonomin. IMF bedömer att ekonomin backar för första gången sedan andra världskriget. WTO bedömer att handeln minskar med nio procent. Bakom det hela finns nationella siffror. Kinas export har minskat med 25 procent. Taiwans och Singapores med runt 50 procent. Tysklands BNP tros minska med 7 procent nästa år; deras industriproduktion har redan minskat med 20 procent.
Inte heller en blick på Sverige leder till munterhet; industriproduktionen ned 23 procent, och BNP ned 4 procent 2009. Initiala bedömningar att vi skulle vara ett av de länder som drabbas minst var felaktiga – även om det är sant att vi står bättre rustade än de flesta.
Världens fattigare länder kan drabbas hårt. Kapitalflödena till utvecklingsländer bedöms i år bli endast en femtedel av 2007 års nivå. Och det har varit just dessa flöden som har lett hundratals miljoner människor att lämna fattigdomen. Forskning tyder på att en normal finanskris sänker BNP med tio procent och leder till sju procents högre arbetslöshet.
Detta är dock en global finanskris, som kan få vidare konsekvenser än så. Med andra ord upplagt för mörker och pessimism. Nedgången förstärks förvisso av pessimism och det finns anledning att se ljuspunkter: Kriser tenderar att bli allt kortare och i det längre perspektivet har alla kriser bara varit hack i den uppåtgående kurvan. Men. Situationen är allvarlig. Det vi kan påverka är när ekonomin vänder uppåt och hur stark utvecklingen då kommer att vara. Mycket kan fördröja och försvaga uppgången – som slösaktiga subventioner och protektionism.
Få möten har så stor betydelse som G20-ländernas möte i London på torsdag den 2 april. På det förra toppmötet, i november 2008, lovade de bland annat att inte genomföra några protektionistiska åtgärder. Sedan dess har WTO noterat inte mindre än 47 sådana.
Det som mer än något annat gjorde recessionen 1930 till en depression var the Smoot-Hawley Act i USA, som innebar höjda tullar på 20 000 varor. Världshandeln minskade på tre år med 2/3 och arbetslösheten i USA steg från 8 till 25 procent. Mindre handel räddar inga jobb!
Den så kallade Doha-rundan av förhandlingar inom WTO för frihandel strandade förra året. Det sägs att nio av tio punkter var överenskomna. I detta allvarliga läge borde Europa ta initiativ till att lösa de sista kvarvarande punkterna. Att den globala handeln fyrafaldigades det senaste kvartsseklet spelade en avgörande roll i att den genomsnittliga personen i världen kunde bli 50 procent rikare. Vill vi fortsätta den vägen mot välstånd behöver vi ytterligare liberalisera handeln. Få åtgärder skulle betyda så mycket som detta. Europa kunde ta egna initiativ som att slopa några jordbruksstöd. Att USA tar täten för frihandel är inte att räkna med idag. Då har Europa en historisk chans att ta ledningen.
Världen behöver stabila villkor som minskar osäkerheten om framtiden. Och det som behövs är fri handel utan sociala eller andra krav på handelspartners. Antidumpingtullar måste slopas och i synnerhet tjänstehandeln liberaliseras. Inte minst är det viktigt för de mindre företagen. Inom EU arbetar 90 miljoner personer i små och medelstora företag. Handel ger dem fler chanser att expandera. Så kan uppgången tidigareläggas och förstärkas.
