Rosengård i Malmö har plågats av våldsamma upplopp. Byggnader och bilar har förstörts, och såväl polis som brandkår attackerats. Hundratals unga människor – i en stadsdel där halva befolkningen är mellan 7 och 15 år – har kastat sten och tänt eldar. Till Rosengårds unga har andra våldsverkare, som fotobollshuliganer och brottslingar, anslutit sig.
Detta är dock ingen isolerad företeelse. Veckorna före Malmö pågick liknande fast mer omfattande upplopp i Aten. I båda fallen fanns utlösande händelser – i Malmö ett beslut om att avhysa en Islamisk kulturförening från sina lokaler och i Aten ett skott från polis som dödade en 15-åring – men orsakerna är djupare än så.
Från Malcolm Gladwells klassiker ”The Tipping Point” vet vi att det finns en särskild epidemisk effekt i händelser som blir stora nyheter. Ett av hans exempel är att antalet självmord i en region ofelbart stiger om ett självmord har rapporterats stort i media. Det finns grupper som går och överväger både det ena och det andra, och som skrider till handling bara andra börjar.
I Frankrike är president Nicolas Sarkozy orolig för vad som kan ske. 2005 pågick upplopp i Paris i flera veckor, med hundratals bilar brända varje natt. Han har redan dragit tillbaka reformförslag som har mötts av motstånd, såsom att fackföreningar och katolska kyrkan motsatte sig ökad frihet att ha söndagsöppet i butiker.
I Spanien och Italien finns också tecken till oro. Våldet i Paris 2005 och i Budapest 2006 visade också en organisatorisk skicklighet hos våldsverkarna. Förödelsen underlättades av kommunikationsmedel som Facebook, SMS och bloggar. Till de unga människorna ansluter sig ofta vanliga grupper av våldsverkare och brottslingar.
Nicolas Sarkozy befarar vad han kallar ett ”nytt 1968”. I Frankrike är det särskilt dramatiskt, då dessa fällde ingen mindre än Charles de Gaulle. Social oro och våld är farliga saker, inte bara för de som drabbas direkt. Rättsstaten får svårt att fungera och tilltron till demokratins institutioner kan erodera.
Många har egenintressen av att etablera just sin bild av varför det har gått så illa. Särintressen påstår att det beror på reformer. Vänstern påstår att det är kapitalismen. EU-motståndarna klagar på euron. Andra påstår det är globaliseringen. Främlingsfientliga påstår att det är invandringen.
Sanningen är att utanförskapet är orsaken. Det har inte orsakat vare sig spridningen eller att professionella brottslingar ansluter sig – men det förklarar desperationen hos de ungdomar som inleder upploppen.
Utbildning är viktigt, men sedan måste man kunna få ett riktigt jobb. Det är väl belagt i forskning att regleringar på arbetsmarknaden av typ las drabbar unga och invandrare särskilt hårt. Likaså höga minimilöner, oavsett om nivån bestäms via lag eller förhandling. Höga skatter på arbete som gör det dyrt att anställa och omfattande byråkrati kring entreprenörskap bidrar också till problemen.
Politik innehåller målkonflikter, också avseende arbetsmarknaden. Tillåter vi lägre lägstalöner kommer det att finnas människor som jobbar till dessa löner – åtminstone en tid. Då kan man önsketänka och tycka att lönerna borde vara högre. Men alternativet är inte högre löner utan ett utanförskap med ibland våld som konsekvens. Då bör man välja det minst dåliga.
De mest reglerade och därmed minst reformerade länderna riskerar mest problem. Sverige är ett ledande reformland, men på arbetsmarknaden finns mycket kvar att förändra. Tyvärr kan våldsamma protester minska reformviljan hos politiker när den behövs som mest. Men upplopp borde egentligen vara ett bra tillfälle att visa handlingskraft och sjösätta viktiga reformpaket.
