Planerat vinstförbud stryper välfärden

Nyligen blev det känt att regeringens så kallade välfärdsutredning planerar att föreslå en vinstreglering: Inga företag inom välfärdsbranschen ska få ha en lönsamhetsnivå som är högre än vad regeringen anser ”normal” för branschen.

Företag med en lönsamhet som överstiger denna nivå måste försämra lönsamheten – eller tvingas avveckla verksamheten. Tanken är tydligen att eventuella ”övervinster” ska konfiskeras och hamna i en statlig fondlösning.

I praktiken ska alltså staten bestämma vilken ränta på eget kapital som företagen i välfärdssektorn ska ha. Detta är ett ingrepp i den privata företagsamheten och äganderätten som saknar motstycke sedan löntagarfondsfrågan på 70-talet.

Det är dessutom ett angrepp på hela företagsamheten. Den signal som sänds ut skapar en osäkerhet om de grundläggande spelreglerna för företagande i Sverige.

Vilken bransch står näst på tur att få lönsamheten reglerad? Vilka ytterligare ingrepp i den privata äganderätten kommer härnäst?

Resultatet blir sämre företagsklimat och sämre konkurrenskraft för Sverige som investeringsland.

Det lönsamhetsmått som används i modellen är avkastningsnivån på investerat kapital. Detta lönsamhetsmått räknas fram utifrån en beräknad vägd ”normal” kapitalkostnad för hela branschen. Modellen innehåller godtyckliga bedömningar och har stora brister. Den har tidigare använts för reglering av monopolföretag, men har alltmer övergivits på grund av bristerna.

Den definition av så kallade övervinster som görs är också märklig och direkt felaktig. Den leder till att alla företag som uppvisar en lönsamhet som är högre än den av staten bedömda ”normala” lönsamhetsnivån för branschen, det vill säga alla välskötta företag med en lönsamhet över ”normal” nivå, skulle göra övervinster.

Om förslaget blir verklighet får det mycket allvarliga effekter:

Ett effektivt stopp för nyföretagande. Att starta nya företag innebär oftast ett mycket stort eget ekonomiskt risktagande för entreprenören. Om det inte finns möjlighet att få ekonomisk ersättning för den risken kommer inte företag att startas. Förslaget strider helt mot nyföretagandets logik.

Drastiskt sämre möjligheter att finansiera utveckling och nya investeringar. Regleringen skulle motverka att vinstmedel samlas i företaget och därmed att investeringar viktiga för välfärden görs.

Sämre drivkrafter för effektiva verksamheter. Har man väl uppnått så kallad normal lönsamhetsnivå saknas skäl att fortsätta förbättra verksamheten. Välskötta företag med en lönsamhet över så kallad normal nivå kommer i sådant fall att ställas inför perversa incitament – på vilka sätt ska lönsamheten sänkas?

Effektiva och innovativa företag utvecklas inte. Sådana företag och deras ägare kan inte få ekonomisk ersättning för sina prestationer. Risken är uppenbar att effektiva och innovativa företag lämnar marknaden eftersom en lönsamhet över den av staten bestämda nivån kan komma att konfiskeras.

Färre utövare och sämre valfrihet. Om förslaget genomförs kommer företag att tvingas till nedläggning. Få nya företag kommer att startas. En konsekvens blir kraftigt begränsad valfrihet.

Om IKEA hade mött motsvarande reglering i möbelbranschen hade företaget med all sannolikhet inte kunnat växa och bli det konkurrenskraftiga företag vars produkter konsumenter världen över har stor nytta och glädje av. Intjänade vinstmedel till nya investeringar hade begränsats till vad staten sett som ”normalt” för möbelbutiker. Drivkraften att ligga på topp innovations- och effektivitetsmässigt hade inte funnits.

Den föreslagna regleringen framstår som än mer obegriplig eftersom de privata utförarna enligt tillgängliga data presterar lika bra eller bättre kvalitetsmässigt på nästan alla områden inom välfärden.

Till detta kommer att de privata utförarna får samma eller lägre ersättning som de offentliga utförarna. Dessutom betalar de bolagsskatt. Att enbart anlita offentliga utförare skulle därför med all sannolikhet bli dyrare för skattebetalarna.

Förklaringen till denna till synes obegripliga politik handlar om att ingen ska få tjäna pengar på att äga eller driva företag i välfärden. Att detta är ett bättre alternativ för individerna, företagen, den offentliga sektorn och samhället spelar ingen roll.

Om förslaget läggs fram är det en tydlig avsikt om att återinföra planekonomin i välfärdssektorn. Det vore ett säkert recept för lägre kvalitet, sämre resursutnyttjande, och mindre valfrihet – precis tvärtemot vad välfärden behöver.

Carola Lemne, vd Svenskt Näringsliv

Anders Morin, ansvarig välfärdspolitik Svenskt Näringsliv