Demoskop har på Svenskt Näringslivs uppdrag frågat 526 forskare och 22 ledningspersoner inom akademin. 75 procent av de tillfrågade forskarna anser att samverkan med företag och andra delar av samhället är en viktig uppgift för dem i deras nuvarande befattning. Forskare inom naturvetenskap/teknik och samhällsvetenskap uppvisar högst andel (80 procent) men intressant att notera är att också närmare hälften av forskarna inom humaniora anser att samverkan är viktig.
84 procent av de forskare i undersökningen som har erfarenhet av samarbete med företag och/eller annan organisation utanför akademin anser att det hade en mycket positiv eller ganska positiv inverkan på den egna forskningen. Mönstret är tydligt oavsett vilken fakultet forskarna tillhör eller om de är verksamma vid ett större eller mindre lärosäte. Nio av tio humanistiska forskare har exempelvis den uppfattningen.
I undersökningen nämns en rad positiva effekter: att ny kunskap har spridits och nyttiggjorts, att kontaktnätet utanför akademin har utökats och att det har varit positivt för den personliga utvecklingen. Två av tre forskare anger att forskningskvaliteten har förbättrats.
Också ställda inför frågan om i vilken utsträckning de generellt anser att samarbete med företag har en positiv inverkan på akademisk forskning svarar nästan tre av fyra forskare att samarbete har en positiv inverkan i mycket hög eller ganska hög utsträckning. Bland forskare inom naturvetenskap/teknik, medicin och samhällsvetenskap är andelen högst men också inom humaniora anser en tydlig majoritet att samarbete med företag har en positiv inverkan på akademisk forskning i mycket hög eller ganska hög utsträckning.
Om forskarna har en positiv attityd till samverkan med företag har de en annan uppfattning om hur samverkan prioriteras av arbetsgivaren. Endast var tredje forskare anser att deras arbetsgivare är tydlig med att samverkan med företag och organisationer är en huvuduppgift för dem; inom humaniora är siffran 20 procent.
Många forskare uppger att samverkan med företag inte är speciellt meriterande för den akademiska karriären. Endast 39 procent av de tillfrågade forskarna anser att samarbete med företag har stort meritvärde för dem i deras fortsatta karriär som forskare. Inom humaniora är siffran så låg som 15 procent men inte heller inom naturvetenskap/teknik når andelen över hälften.
Undersökningens resultat är mycket intressanta. På flera punkter ger de en annan bild än den som vanligen är förhärskande i den offentliga debatten. Intresset bland forskarna själva att ha samverkan med företag är stort – inom alla discipliner. Inverkan på såväl den egna forskningen som på forskningen generellt uppfattas som positiv. En mycket tydlig majoritet av forskarna anser att forskningskvaliteten förbättras av samverkan.
Undersökningen pekar på att det finns tydliga brister i fråga om ledarskap och drivkrafter för samverkan inom akademin. Samarbete med företag uppmuntras i alltför liten utsträckning och det lönar sig inte tillräckligt i den akademiska karriären; gällande regelverk, i vissa fall formella eller informella normer, styr i riktning bort från samverkan – en verksamhet som forskarna själva uppskattar. Nu krävs nytänkande och reformer.
En idé som bör prövas är att inrätta en så kallad innovationspremie riktad till landets universitet och högskolor. Den skulle innebära att de lärosäten som är framgångsrika i att se till att forskningsresultat sprids och kommer till användning får större ekonomiska resurser från staten än de lärosäten som inte är riktigt lika skickliga. Med förändrade ekonomiska drivkrafter kommer beteendet att ändras i riktning mot stärkt samverkan och starkare resultatfokus.
Inspiration till en sådan förändring kan sökas i till exempel Storbritannien, som är Europas ledande forskningsnation. 2014 planerar landet att införa en mekanism som innebär att hänsyn till forskningens genomslag i samhället tas med i bedömningen vid fördelningen av universitetsanslagen.
Nästa år väntas regeringen presentera en ny forsknings- och innovationspolitisk proposition. Sverige satsar mest resurser i Europa och näst mest i världen på forskning och utveckling (FoU) i förhållande till BNP. Hur vi får ut ännu mer av de ekonomiska medel som satsas i termer av höjd vetenskaplig kvalitet och fler innovationer (varor, tjänster, affärsidéer) bör stå i centrum för den politiska debatten.
Stärkt samverkan mellan akademi och näringsliv är en nyckelfaktor. Fokus i svensk forskningspolitik måste skifta från resurser till resultat.
