Den svenska politiska kartan har efter valet förra året ritats om i grunden. Det är inte längre en grundläggande sanning att socialdemokratin ska inneha regeringsmakten. Den socialdemokratiska ledningsstruktur som haft gedigen erfarenhet av nationell politisk maktutövning har rensats ut på ett mer dramatiskt sätt än vad som hittills blivit allmänt uppenbart.
Det är i praktiken frågan om något av en kulturrevolution där insikten om att man kan komma att hamna i regeringsställning och ta ansvar har förbytts i ett populistiskt, nostalgiskt sökande efter uppmärksamhet utan någon synbar eftertanke vad gäller konsekvenserna. Den kanske intressantaste frågan som den nye socialdemokratiske partiordföranden placerat på den politiska agendan och som kan komma att bli en mätare på denna kulturrevolutions styrka är utspelet om att göra pensionsfrågan till en stor valfråga 2014.
Den breda enigheten i pensionsfrågan har varit en avgörande, stabilitetsskapande faktor i svensk politik sedan januari 1994. Hade den inte genomförts skulle det svenska pensionssystemet någon gång under detta innevarande decennium varit en ruin. Tidigare har endast vänsterpartiet ställt sig vid sidan om överenskommelsen som slöts mellan socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna. Vänsterpartiet har aldrig velat ta ansvar för ett fungerande pensionssystem och markerade redan i valrörelsen 2010 för att man ville riva upp reformen.
I detta politiska landskap kommer med all sannolikhet miljöpartiet att spela en än större roll än hittills. Partiets nya ledning, Gustav Fridolin och Åsa Romson, är jämförelsevis orutinerade som politiker. Fridolin är ett s k politiskt underbarn (född 1983) och Romson är ny i riksdagen sedan det senaste valet och har tidigare politiskt aktiv på kommunal nivå i Stockholm. Att döma var deras framträdanden i samband med valet i helgen som gick är det Fridolin som nu kommer att ha den ledande rollen i duon på samma sätt som Maria Wetterstrand tidigare var den mest framträdande av de båda språkrören.
Även om partiet vill ge sken av att man har två likvärdiga företrädare ger både de bådas personliga lyskraft men också den mediala logiken vanligen en av de två den mest prominenta rollen. I senaste numret av tidskriften Fokus finns en intressant, tillbakablickande artikel om hur svår modellen med två språkrör i praktiken varit ända sedan starten 1984. I artikeln beskrivs relationen Fridolin/Romson träffsäkert: ”Väljer kongressen Romson, som valberedningen föreslår, blir det utifrån den manliga normen Fridolin. Han får vara generalisten, hon får täcka upp hans kunskapsluckor i miljöfrågor.”
Tillsammans med Ulf Bodach Söderström, pressekreterare på miljöpartiets riksdagskansli, har Fridolin nyligen utkommit med boken ”Maskiner & människor” (Ordfront). Det är en ur näringslivsperspektiv på många olika sätt intressant bok. Det finns i det perspektivet både plus och minus i boken som definitivt inte kan avfärdas med någon enkel formulering.
På plussidan finns exempelvis ett mycket gediget och tänkvärt resonemang om industrin som ryggraden i svensk ekonomi. Det är ingen löst grundad fras utan bokens resonemang är bitvis mycket sakligt och bitvis mycket utmanande för den svenska industrin. Att industrin inte lyckats framställa sig som en kreativ arbetsplats har inneburit att den inte lyckats göra sig relevant, konstaterar Fridolin.
På minussidan står en påtaglig övertro på politiska regleringar, på politisk styrning av näringslivet. Fridolin brottas ett ögonblick med det faktum att politiker – staten – är dåliga på att driva företag. Men sedan hävdar han att de svenska direktörsledda företagen där ägandet är frikopplat från företagsstyrningen är ungefär lika dålig och simsalabim ska Sverige få en statlig industripolitik där pensionsfonder och statliga bolag som Vattenfall ska bli ”verktyg för energiomställningen”. I en passus avfärdas pensionsfondernas aktieägande som mest ett sätt att ”göda spekulation”.
Boken är välskriven och balanserad. Bilden av Fridolin som en entydig ”vänsterman” stärks inte av ”Maskiner & människor” utan boken får nog främst ses som en nyttig utmaning för de politiker och andra som som står för en väsentligt mindre politik- och regleringsstyrd framtid för svensk ekonomi. Gustav Fridolin kan komma att bli en både viktig och intressant aktör på den svenska politiska scenen de närmaste åren.
