En av de mer udda debatterna i årets valrörelse gäller regelverket för ekonomiskt stöd till politiska partier. Det är förstås en viktig fråga, men att socialdemokraterna två veckor före valet föreslår lagstiftning på området får nog ses mer som ett sätt att sätta press på motståndarna än att lyfta diskussionen om demokratins villkor.
Sådana är spelets regler. Men tyvärr dras bland annat Svenskt Näringsliv in i denna debatt trots att vi inte har det minsta med den att göra. Ett av socialdemokraternas knep för att få medieutrymme är nämligen att insinuera att Svenskt Näringsliv skulle skänka pengar till de borgerliga partierna.
I sak är denna anklagelse mycket enkel att bemöta. Svenskt Näringsliv skänker inte en enda krona till något parti, och har heller aldrig gjort det, vi deltar inte i något partis valrörelse och tar inga hänsyn till något partis agenda när vi planerar vår verksamhet. Punkt slut.
Anklagelsen i sig vittnar däremot om ett annat problem, som kan förtjäna att diskuteras lite mer utförligt, nämligen frågan om partipolitik kontra sakpolitik.
Svenskt Näringsliv är en politiskt mycket aktiv organisation, en av våra viktigaste uppgifter är att verka för att svenska företags villkor förbättras. I denna roll har vi väldigt bestämda synpunkter på vad de politiska partierna borde och inte borde göra.
Men det är alltid sakfrågan som räknas. Om ett politiskt förslag är bra eller dåligt säger vi det – oavsett vem som fört fram det. Vi ser gärna att politiska partier anpassar sig till vår agenda, men vi kommer aldrig att anpassa oss till deras. Vi är partipolitiskt oberoende, men driver tydliga politiska krav. Vi ställer gärna och ofta krav på politikerna, men rättar oss aldrig efter deras eventuella krav på oss.
Här går nämligen gränsen mellan att ta partipolitiska hänsyn eller driva politik i sak. Svenskt Näringsliv arbetar för svenska företag, vår uppgift börjar och slutar med vad svenska företagare upplever behöver förändras. Vi utgår från våra medlemmars verklighet, inte partiernas.
Detta borde vara en självklarhet för varje ansvarskännande intresseorganisation. Att gränsen mellan partipolitik och sakpolitik är så svår att förstå är ett fattigdomsbevis för den svenska samhällsdebatten. Som om partierna var alltings utgångspunkt, som om partipolitisk taktik var det som förde samhället framåt.
Kanske är det logiskt att anklagelserna mot oss kommer från just socialdemokratiskt håll. Genom sig själv känner man andra, och LO är ju en integrerad del av socialdemokraternas valrörelse. Men den parallellen håller alltså inte.
Det är inte min sak att recensera LO:s avvägning mellan medlemmarnas och partiets intressen. Men det kan vara värt att notera att medan LO tappat en fjärdedel av sina medlemmar på 10 år så ökar antalet företag i Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer stadigt. Kanske är det en illustration till att det är skillnad mellan partipolitik och sakpolitik.
