Debattartikel Publicerad: 2010-04-16

Fack som har mycket makt måste ta stort ansvar

Efter en inledande fas av avtalsrörelsen där industrins parter etablerat en norm för löneökningarna är vi nu i en ny fas där denna norm attackeras. Det har skett förr, men det nya och allvarliga är att det är en av Industriavtalets parter – fackförbundet Pappers – som kräver ett avtal på högre nivå än i de avtal som hittills har träffats inom industrin.

Elektrikerna är ett annat litet och mansdominerat höglöneförbund som inte vill se de träffade avtalen som ett märke för de egna anspråken. Det är ett hemmamarknadsbaserat förbund som ofta tar strid – inte minst mot Industriavtalet och dess bärande idé att avtal ska kunna träffas utan konflikter. Sådan pragmatism passar inte Elektrikerna som aldrig tycks bli riktigt färdiga med klasskampen.

Pappers har däremot varit part i Industriavtalet, eller Industrins Samarbetsavtal, sedan det träffades 1997. Pappersarbetarna arbetar i en internationellt konkurrensutsatt bransch. De vet att för att deras företag ska vara konkurrenskraftiga – och jobben finnas kvar – kan inte löneökningarna vara högre än i konkurrentländerna.

Det var den insikten som lade grunden till Industriavtalet som tillkom på fackligt initiativ några år efter att vi i Sverige släppt växelkursen fri och Riksbankens inflationsmål fanns på plats. Innebörden av det var att om löneökningarna blev för höga skulle det leda till högre räntor, lägre investeringar och ökad arbetslöshet.

Industriavtalet blev det roder för lönebildningen som dittills saknats. Avtalet gav den konkurrensutsatta industrin en nyckelroll i att ange den nivå på löneökningarna som skulle vara mest gynnsam för hela ekonomins utveckling. Resultatet har varit en obruten följd av år med reallöneökningar. Denna norm har därför respekterats av hemmamarknadsparterna och har varit styrande för Medlingsinstitutet som har till uppgift att medla vid tvister mellan parterna på arbetsmarknaden.

I årets avtalsrörelse är nu 24 av 25 avtal inom industrin klara, märket är därmed satt och ger löneökningar på 3,2 procent på 22 månader. Det är något högre än i konkurrentländerna, men inom ramen för de huvudscenarier för löneutveckling och sysselsättning som Riksbanken och Konjunkturinstitutet presenterat.

Att flera LO-förbund driver en linje bort från lönenivåer som är samhällsekonomiskt försvarbara till att via stridsåtgärder tilltvinga sig lönehöjningar långt utöver vad andra grupper kan få, visar på en växande spricka inom LO. Det kan verka betydelselöst, men det är viktigt att det finns en acceptans inom LO och mellan LO-förbunden för industrins avtal som normerande.

Pappers och Elektrikernas konflikter innebär en knäpp på näsan åt IF Metall, GS, Livs, Unionen, Sveriges Ingenjörer och deras avtal. Det gäller avtal för cirka 400 000 anställda, ungefär tio gånger fler än Pappers och Elektrikernas sammantagna medlemsantal.

Det är ett förmodligen fruktlöst försök att skapa enighet genom att peka finger mot dem som har tagit ansvar. Men skadorna kan bli desto större. Om Pappers och Elektrikerna lyckas med att spräcka de konkurrensutsatta sektorernas normerande roll tar vi ett stort steg tillbaka till den tid då höga löneökningar gav noll i plånboken.

Det var i den miljön Industriavtalat tillkom – som en markering mot att LO under många år inte lyckats hålla samman sina förbund kring en för medlemmarna och samhällsekonomin vettig lönebildning.

Motståndet mot Industriavtalet har hela tiden funnits, men det är först nu som det på allvar är hotat. Historielöst nog motiverar både Pappers och Elektrikerna sina krav med att industrinormen inte ger reallöneökningar – precis det den har gjort.

Till bilden hör att det finns en klart politisk ambition från Elektrikerna och Pappers. Elektrikerförbundet manade redan i sin avtalspolitiska rapport ”Kollektivavtal för framtiden” för åtta år sedan till kamp mot Industriavtalet. Nu har man vunnit en allierad från kretsen av de fackliga organisationer som ingick Industriavtalet 1997. Pappers är det enda förbund som omfattas av avtalet som nu inte har avtal och som därtill befinner sig i öppen konflikt med arbetsgivarna. Lilla Pappers strid för sina egna särintressen kan därför vara Industriavtalets svanesång.

Det går givetvis att tänka sig en ansvarsfull lönebildning utan Industriavtalet. Men utan ansvarsfulla fackföreningar som begränsar sina egna maktambitioner är det inte möjligt. Facken har genom konfliktreglerna mycket stor makt. Men denna makt måste balanseras av en förmåga att ta ansvar. Det är därför små fackförbund som Pappers och Elektrikerna står i fokus för uppmärksamheten – inte för vad de kan strida sig till, utan för vilket ansvar de förmår ta.

Christer Ågren, vice vd Svenskt Näringsliv