Debattartikel Publicerad: 2005-02-24

Många fler skulle vilja jobba

Av Sveriges 5,8 miljoner personer i arbetsför ålder går enligt SCB två miljoner tvåhundrafyrtiotusen inte till något arbete en vanlig vecka. Det är ett hundratusen fler än för tio år sedan då Sverige befann sig Sverige i den djupaste depressionen sedan 1930-talet.

Vi har gjort en omfattande undersökning av hur fyra centrala grupper upplever orsaker och lösningar till massarbetslösheten. Dessa är arbetslösa, sjukskrivna, socialsekreterare, och arbetsgivare. Resultaten ger en bild av att den ensidiga tilliten till åtgärder i sig är en stor del av problemet. När Politiken i en konjunkturuppgång inriktas på ännu fler åtgärder kan detta på sikt faktiskt förvärra arbetslösheten.

Bland de arbetsföra som denna vecka inte går till något arbete finns 1,4 miljoner på olika bidrag. Till det kommer en knapp miljon som är frånvarande av olika skäl t ex föräldralediga, tjänstlediga, har semester eller som av någon anledning inte behöver/vill arbeta.

Sammantaget är antal arbetade timmar per person i arbetsför ålder nu lägre än under krisåren i mitten på 1990-talet. Den massiva satsningen på AMS åtgärder under de senaste tio åren har gått hand i hand med att fler nu är utan arbete trots ett bättre konjunkturläge. I nuvarande konjunkturuppgång tror inte ens de mer optimistiska prognosmakarna att sysselsättningen kommer att öka mycket mer än befolkningen ökar. Åren 2004-2006 blir i så fall tre år av konjunkturuppgång utan att arbetsmarknadsläget förbättras.

Många länder har gått om Sverige avseende arbetade timmar per invånare. Bland de nordiska välfärdsländerna är det framförallt Island och Danmark där allt fler har kommit i arbete. Det som i huvudsak utmärker Island och Danmark är mindre inlåsning av arbetslösa i åtgärder och sjukskrivning. Därtill väsentligt mer stimulerande villkor för dem som vill driva företag och anställa. Samt att det är mer lönsamt att arbeta än att vara långvarigt utan arbete.

Ett huvudargument för Sveriges dyra arbetsmarknadspolitik har just varit att Sverige bättre bör klara lågkonjunkturer utan en bestående massarbetslöshet. Nu vet vi att det inte har lyckats. En massiv forskningslitteratur har under det senaste decenniet också ifrågasatt effektiviteten i de enskilda åtgärderna. Varenda myndighet som har granskat arbetsmarknadspolitiken, från Riksrevisionsverket till Riksdagens revisorer har levererat allvarlig kritik.

För att belysa varför den svenska linjen inte har gett bättre resultat har vi låtit Sifo telefonintervjua ett representativt urval av arbetslösa och sjukskrivna. Därmed har vi fått en sammanhållen bild av hur dessa personer upplever insatserna från arbetsförmedlingarna och försäkringskassorna. Vi har också gjort en enkätundersökning bland socialsekreterare från samtliga socialkontor i fem län med en svarsfrekvens på över 70 procent. Vidare har femtusen företag tillfrågats om sina erfarenheter av samhällets åtgärder för att få tillbaka personer i arbete. Resultaten är slående.

Bland de arbetslösa finns en överväldigande majoritet som faktiskt vill arbeta. Men man vill byta till ett nytt arbete. Hälften av alla tillfrågade i åldern upp till 50 år skulle vilja ha en ny typ av arbete. Bland kvinnorna skulle ännu fler eller 55 procent börja arbeta med något annat än vad de gjort tidigare.

Samtidigt är man sällan beredd att flytta till en annan ort för att få jobb om inte lönen blir avsevärt högre. Enbart en tredjedel skulle ta ett jobb som ger mindre betalt än vad de får i a-kassa.

I debatten påstås ofta att många jobbar svart för att dryga ut bidragsersättningarna. I undersökningar brukar några få procent av de tillfrågade medge att de jobbat svart. Men i denna undersökning uppger nästan var tionde bland de yngre arbetslösa, de upp till 30 år, att de arbetat svart under arbetslöshetsperioden. De regionala skillnaderna är också stora beträffande svartjobb. I Sydsverige svarar var fjärde eller 24 procent att de jobbat svart.

I Stockholmsområdet är det var tionde som varar ja på den frågan. Resultaten visar att det finns en ny attityd till att jobba svart och att denna uppfattning blir allt mer accepterad ju fler som står utanför den vanliga arbetsmarknaden,

Om ersättningarna i a- kassan sänktes skulle ännu fler jobba svart. ”Jag skulle skaffa fler svartjobb” säger en intervjuad.

Men en annan anser att en sänkning av a-kassebidraget inte skulle betyda så mycket: ”Jag ska skulle skjuta mig en älg och fiska lite då och då.”

Många arbetslösa klagar över bristande möjligheter till att få riktig utbildning.” Om jag hade högre utbildning inom ett visst område så skulle det gå bättre. Nu har jag lite utbildning inom olika saker”. Resultaten i undersökningen visar att de arbetslösa själva inser att deras möjligheter på arbetsmarknaden hade varit betydligt större om de haft kvalificerad yrkesutbildning eller annan högre utbildning. Därför förefaller det obegripligt att många sådana utbildningar som ger jobb är kraftigt underdimensionerade. Allt medan många utbildningar som inte leder till arbete är kraftigt överdimensionerade som t.ex. medieutbildningar.

Andra tycker att vi har fått en allt hårdare arbetsmarknad i Sverige där det inte finns plats för dem som inte är så högpresterande. ”Det skulle finnas jobb som inte kräver så hög utbildning och som inte är så krävande”.

De arbetslösa är ofta frustrerade, inte minst de äldre. På frågan ”Vad skulle främst krävas för att du skulle kunna få ett nytt jobb? ” är ett av de många svaren från äldre arbetslösa: ” Att arbetsgivare skulle bortse från åldern och titta på erfarenheten”. ” Arbetsgivare vill inte anställa äldre folk, även om det är människor med erfarenhet”.

Också de sjukskrivna anser ofta att de skulle kunna arbeta. Hälften av de sjukskrivna och även de förtidspensionerade upp till 50-årsåldern anser att de skulle kunna arbeta om förutsättningarna vore de rätta. Dessa villkor handlar om att kunna anpassa arbetsplatsen och arbetsuppgifterna efter personens förutsättningar. Många har en rädsla av att erbjudas ett jobb som ställer högre krav än vad de klarar av. Var tredje tillfrågad säger: ”Jag kan hamna i en situation där jag tvingas jobba mer än jag egentligen orkar”.

En tredjedel av de arbetslösa tycker att samarbetet med arbetsförmedlingen har fungerat dåligt. I synnerhet anmärker många att arbetsförmedlaren inte kan den bransch som man arbetar i. Inom sjukvården finns i dag möjlighet att välja läkare. Det borde också vara möjligt att som arbetslös välja handläggare på arbetsförmedlingen, anser många av de tillfrågade.

Många medarbetare vid landets socialkontor är också kritiska till hur arbetsmarknadspolitiken fungerar. Fyrtio procent anser att arbetsförmedlingen sällan jobbar på rätt sätt för deras klienter. Följdriktigt har många socialkontor känt sig tvingade att bygga upp en egen ”arbetsförmedling” med praktikplatser, kurser, och vägledning. Många säger att samarbetet med arbetsförmedlingen i praktiken har brutits.

Även företagen anser att arbetsförmedlingarna borde fungera bättre. Trots massarbetslösheten anger en fjärdedel av företagen i undersökningen att de försöker att rekrytera men att de stöter på problem. Andelen som säger sig ha svårigheter att hitta rätt personer att anställa är ofta verksamma i de län i landet med hög arbetslöshet och där stora arbetsmarknadspolitiska insatser förekommer. Främst anser man att det är svårt att hitta personer med rätt utbildning eller erfarenhet.

Många företag säger också att de avstår från att anställa sådana som har varit sjukskrivna eller arbetslösa en period, eftersom de upplever det som riskabelt.

Sammantaget lämnar dagens arbetsmarknadspolitik en stor del av de berörda frustrerade. Många människor vill arbeta, yngre som äldre, sjuka och förtidspensionerade, men till de villkor som de klarar av och på rätt plats. Hjälpen att hitta ett sådant arbete anser de inte att de får. I stället blir de satta i ”förvaring” som innebär åtgärder, sjukskrivning eller förtidspensionering. Alla dessa åtgärder och förtidspensioneringar döljer samtidigt den verkliga arbetslösheten. Ju fler som finns i åtgärder, desto lägre blir det politiska trycket att skapa villkor som leder till riktiga jobb.

Det finns inom Sverige en hel del orter t ex Värnamo eller Trångsviken nära Östersund, som har låg arbetslöshet och sjukfrånvaro. Vår statistiska analys visar att samhällen som skapar ett bra företagsklimat ofta lockar till sig nya mindre företag. Dessa bidrar sedan till att fler riktiga arbeten skapas.

Den viktigaste ”åtgärden” torde därför vara att göra det attraktivt att starta företag och att anställa. Enbart riktiga jobb ger riktig trygghet.

Detta kräver också att arbetssökande får större möjlighet att välja arbetsförmedlare som har rätt kunskap och engagemang för den enskilde. Alla inriktningar och kompetenser passar helt enkelt inte alla människor. När det gäller arbetsförmedlingar är man fortfarande utelämnad till den handläggare man fått tilldelad. Det är vare sig effektivt eller tryggt. Det är uppenbart att det skulle behövas fler aktörer på arbetsmarknads- och utbildningsområdet för att möta såväl individens som arbetsgivarens behov.

Slutligen finns anledning att fundera på om enhetsmodellen i socialförsäkringarna fungerar särskilt väl. Det är något konstigt med att tvångsvis vara med i en arbetslöshets- eller sjukförsäkring som delar ut ersättningar på en nivå som gör det olönsamt för många att arbeta. När det gäller t.ex. hemförsäkring får man välja självrisk. Företagare anses också mogna nog att få välja antal karensdagar. En del människor skulle sannolikt själva i större utsträckning välja en lägre ersättning i gengäld för lägre skatt eller avgift. Dessa människor skulle också planera sina liv därefter. De skulle kanske välja utbildning på ett annat sätt, ha en beredskap att flytta till jobb på andra ställen, kanske bygga upp ett sparande för klara av detta. Sammanlagd skulle inte lika många vara inlåsta när de blir arbetslösa.

De som enbart ropar efter mer av gårdagens åtgärder riskerar att massarbetslösheten i nästa lågkonjunktur har tagit ytterligare ett kliv uppåt. En hållbar arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitik bygger först och främst på bättre förutsättningar för riktiga jobb. Och eftersom så många skulle vilja pröva ett nytt jobb måste det skapas möjligheter för en ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Sverige har t ex mycket att lära från Danmark. Om Sveriges vuxna befolkning ska vilja, kunna och få arbeta måste också det också finnas lösningar som är anpassade till dagens villkor. De centralstyrda gamla standardlösningarna har tjänat ut.