Climate policy to defeat the green paradox

Nationella åtgärder för att minska koldioxidutsläppen kan paradoxalt nog öka de globala koldioxidutsläppen, konstaterar Svenskt Näringsliv i en rapport som presenteras idag.

Ett grundläggande feltänk genomsyrar den process som ska leda fram till ett nytt klimatavtal i Köpenhamn i december. Sedan Kyotoprotokollet 1997 har världens utsläpp ökat, men klimatpolitiken är fortfarande densamma.
- Rekyleffekterna i klimatpolitiken undervärderas i diskussionerna inför det nya klimatavtalet i Köpenhamn. Den direkta rekyleffekten uppstår när energibesparingar ger större utrymme att konsumera mer. Om Europa enskilt förbrukar mindre olja och håller nere världsmarknadspriset gör man det mer lönsamt för andra i världen att förbruka mer, säger Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv.

För att på allvar kunna minska de globala utsläppen måste klimatavtalet i Köpenhamn inkludera en global aspekt av nationella åtgärder.
- Den rekyleffekt av nationella klimatåtgärder som inte uppmärksammas av det politiska etablissemanget riskerar att helt tillintetgöra svenska folkets insatser för klimatet. Istället måste åtgärder med bestående effekt prioriteras, fortsätter Stefan Fölster.

När fokus läggs snävt på att minska de nationella utsläppen sker en helt felaktig prioritering av klimatåtgärder. Istället för att fokusera på högljudda utspel som primärt syftar till stilla samveten i västvärlden, måste man premiera åtgärder med en bestående effekt på klimatet. Ett bra exempel är billig solcellsteknik som kan användas i fattiga länder framför svenska satsningar på tvivelaktig etanol. Rapporten kartlägger forskningen kring dessa rekyleffekter och presenterar en lösning i ett så kallat globalt påverkansmål, som inkluderar nationella åtgärders påverkan på de globala koldioxidutsläppen.
_______________________

Carbon dioxide emissions have accelerated since the signing of the Kyoto Protocol. This discouraging development may partly be blamed on accelerating world growth and on lags in policy instruments. But it also raises serious question concerning whether policies to reduce CO2 emissions are as effective as generally assumed.

In recent years a considerable number of studies have identified various feedback mechanisms of climate policies that often erode, and occasionally reinforce, their effectiveness. These studies generally focus on a few feedback mechanisms at a time, without capturing the entire effect. Partial accounting of policy feedbacks is common in many climate scenarious. The IPCC, for example, only accounts for direct leakage and rebound effects.

This paper attempts to map the aggregate effects of different types of climate policy feedback mechanisms in a cohesive framework. Controlling feedback effects is essential if the policy measures are to make any diffence on a global level.