För en besökare har Italien mycket att erbjuda, men landet lider också av allvarliga ekonomiska problem. Den ekonomiska tillväxten är lägst i hela EU, den offentliga skulden är större än hela ekonomin och den demografiska utmaningen är en av Europas största.
För tre decennier sedan jublades det i Italien när deras BNP per person passerade Storbritannien. Sedan dess har Storbritannien reformerat och BNP per person ligger 20 procent högre där - medan Italien just passerades av Spanien.
Det finns ett stort behov av ekonomisk-politiska reformer och förutsättningen för detta är att politiskt ledarskap kan utövas. Även det är svårt av olika skäl i Italien. Men faktum är att landet i början av 2000-talet sjösatte ett antal reformer.
Den kanske mest betydande av dessa - och minst uppmärksammade - kallas "Biagi-reformen". Namnet kommer från Marco Biagi, som var reformens upphovsman och som tragiskt nog mördades av fanatiska motståndare till reformen.
Biagi-reformen genomfördes i olika omgångar 2001 och 2003. Bakgrunden var de mycket låga sysselsättningsnivåerna, inte minst bland de unga. I sin tur var detta följden av en mycket rigid och överreglerad arbetsmarknad.
Målet med reformen var att lätta på regleringar och öppna upp för mer flexibilitet och avtalsfrihet på arbetsmarknaden. Centrala inslag var att tillåta följande:
- Olika typer av deltidsarbeten som inte omfattas av de vanliga regleringarna.
- Privata arbetsförmedlingar.
- Nya och mer flexibla anställningsavtal.
- Oursourcing av verksamheter, i syfte att öppna för nya, effektivare, organisationsformer.
Den gemensamma nämnaren var således att just tillåta sådant som tidigare inte var tillåtet; det handlade om att riva hinder som tidigare hade satts upp. En av Europas mest rigida arbetsmarknader skulle bli mer flexibel.
Biagi-reformen mötte hårt motstånd från särintressen. Över en miljon personer demonstrerade i Rom mot reformen. Men regeringen höll fast vid kursen och drev igenom avregleringarna.
Den tid som har passerat sedan 2001 och än mer sedan 2003 kan vara för kort för att utvärdera effekterna. Men arbetslösheten sjönk faktiskt från 9,1 procent år 2001 till 6,8 procent 2006, snabbare än EU-genomsnittet sjönk. Sysselsättningen ökade nästan fyra procentenheter.
När Italien i övrigt har fortsatt utvecklas dåligt på många punkter har således arbetsmarknaden efter Biagi-reformen utvecklats relativt väl. Arbetslösheten började rentav sjunka under det tidiga 2000-tal då den europeiska ekonomin generellt dämpades.
Uppenbarligen behöver inte allt reformeras på en gång för att goda effekter ska kunna uppnås, även om effekterna naturligtvis blir större med bredare reformpaket. Men det gäller att hålla fast vid kursen, för det finns alltid opponenter. Men sedan kommer de goda effekterna!
