Arbetsmarknadsregleringar och höga arbetsgivaravgifter ledde till att arbetslösheten var hög i många industriländer fram tills mitten av 80-talet. Företagen vågade inte anställa eftersom det var mycket svårt att bli av med medarbetare som man en gång hade anställt men av olika skäl inte kunde/ville behålla. För att lösa problemet införde många länder – som exempelvis Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien – nya former av tillfälliga anställningskontrakt som erbjöd större flexibilitet. Reformerna var framgångsrika och redan under mitten av 90-talet kunde OECD notera att de hade lett till att många fler kommit i arbete.
I Spanien blev de tillfälliga kontrakten mera flexibla år 1984, vilket ledde till att många fler anställdes via de nya kontrakten. Samtidigt uppstod ett problem i och med att kontrakten inte enbart användes för tillfälliga anställningar, utan i huvudsak som ett sätt att gå runt de stelbenta strukturerna kring permanenta kontrakt. En tredjedel av de anställda i landet kom att verka under tillfälliga kontrakt. Lagändringar genomfördes 1994 för att reglera när tillfälliga hellre än permanenta kontrakt kunde användas, men lyckades inte uppnå önskad effekt. Under 1996 utgjorde permanenta anställningar endast 4 procent av de nya kontrakt som undertecknades i Spanien.
Det blev uppenbart för såväl politiker som arbetsgivarorganisationer och fackföreningar att det fanns ett behov av generella reformer. Det gällde att införa generella reformer, där smidigare villkor skapades för arbetsgivare som anställde via vanliga kontrakt. Under flera månader arbetade spanska fackföreningar och arbetsgivarorganisationer med att utforma en ny modell för permanenta anställningskontrakt. Under april 1997 kunde parterna enas och publicerade tre viktiga dokument som blev vägledande för lagändringar. Under den reformvänliga presidenten José María Aznars kunde lagstiftning mot en friare arbetsmarknad införas redan juni samma år.
En ny typ av permanenta kontrakt infördes som innebar att företagen betalade lägre avgifter vid anställning samt lägre avskedsunderlag. Till skillnad mot lagändringen 1994 blev den nya reformen en stor framgång. För framförallt ungdomar blev det lättare att under den nya lagstiftningen gå från permanent arbetslöshet till arbete. Den spanska arbetsmarknaden har med tiden kommit att fungera smidigare, med lägre arbetslöshet som följd.
År 1996 var andelen ungdomar i åldrarna 16-24 år som befann sig i arbete endast 28 procent i Spanien, jämfört med 39 procent i övriga EU. Tio år senare var nivån 43 procent i Spanien, jämfört med 38 procent i övriga EU. Andelen arbetslösa ungdomar i Spanien har mer än halverats från 40 till 18 procent under samma period, jämfört med en minskning i övriga EU från 20 till 17 procent.
Läs mer:
The 1997 labour reform in Spain: the April agreements, Eironline, 1997-06-28
