Vid det tidiga 1980-talet var Nya Zeeland ett av de länder i västvärlden som hade mest omfattande statliga ingrepp i samhället. Landet var mycket protektionistiskt och staten kontrollerade löner, priser och ränta.
1984 nådde landet kulmen på en rad ekonomiska problem. Produktivitetsutvecklingen hade varit den lägsta i OECD i 25 år. Skatter och subventioner hade stigit kraftigt, liksom arbetslösheten och de offentliga underskotten.
Då sjösattes en rad reformer, som bidrog till att lösa flera av dessa problem. Nya Zeeland öppnades för utrikeshandel, arbetsmarknaden avreglerades och skatterna sänktes. En av de viktigare reformerna handlade om jordbruket.
Före reformen var jordbruksproduktionen kraftigt subventionerad, med en lång rad olika typer av stöd. Staten gav bidrag för produktion och export – och gav särskilda stöd som kompensation för effekterna av den höga inflationen. Handelshinder stoppade import och därmed hindrades konkurrens.
Efter valet 1984 fick det borgerliga National Party lämna regeringsmakten till förmån för Labour. Detta inledde reformerna. På jordbrukets område avskaffades helt enkelt subventionerna.
Jordbrukets förutsättningar förändrades också som följd av andra reformer. När inflationen sjönk fanns ingen orsak till stöd för att kompensera för hög inflation, till exempel. Den liberaliserade utrikeshandeln ökade konkurrensen för jordbruket.
Omställningen från subventionsberoende var inte lätt för alla. Men effekterna har varit överraskande positiva. Produktiviteten i jordbruket har ökat med i genomsnitt 5,9 procent om året sedan 1986. Jordbruket har rentav vuxit starkare än ekonomin som helhet – trots att den har vuxit väl – och är idag en större del av ekonomin än i mitten av 1980-talet.
Den finansminister som initierade reformerna var Roger Douglas. Men när National Party återkom till makten rullades inte reformerna tillbaka – tvärtom sjösattes fler. Både höger och vänster reformerade.
En viktig faktor som gjorde avskaffandet av subventionerna möjligt var att lantbrukarnas organisation, Federated Farmers of News Zealand, tog ställning mot subventioner. Lantbrukarna var missnöjda med att subventionerna ansågs orättvisa. Icke lantbrukare var missnöjda med att via skatten finansiera jordbruk och sedan ändå få betala högre priser.
År 2001 kommenterade ordföranden i Federated Farms of New Zealand som råd till andra länders lantbrukare att de borde ”hoppa av subventionståget så fort som möjligt”. Ett råd av betydande relevans för såväl européer som amerikaner.
